Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Lägg etikettdebatten till den politiska historien nu

Vi kan vara på väg in i Sveriges första rent postmoderna valrörelse. Den politiska debatten reduceras till identiteter, berättelser, retoriska figurer, signalord, förolämpningar och en kamp om verklighetsbilder.

Annons

Det sker samtidigt som det sakpolitiska landskapet aldrig varit så odramatiskt med avseende på skillnader mellan de faktiska politiska lösningarna.

Samtliga anständiga partier utom ett har under decennier sakta gått högerut, en rörelse som är naturlig i ljuset av att väljarna gjort samma resa. M har gått vänsterut och därmed ställt statsministerkandidaterna politiskt närmare varandra än någonsin.

Det är inte direkt den här bilden man får när man tar del av den politiska debatten i Sverige i december 2014. Blocken tycks huggna i sten, oförsonlighet råder, anklagelserna haglar, vrångbilder tecknas av motståndarna, statsmannaskap lyser med sin frånvaro, spelteoretiska resonemang får huvudrollen och i ivern att markera avstånd och förklara hur mycket man ogillar sina politiska motståndare kan vilka begrepp som helst tydligen användas.

Efter att budgeten fälldes, har de senaste dagarna Sveriges statsminister och Sveriges finansminster i intervjuer och debattartiklar betecknat SD som fascistiskt.

Borlänges kommunalråd Leif Lindström (V) bjuder till möte med partikamrater för att diskutera "det nya politiska fenomenet, att ett fascistiskt parti lyckas sätta dagordningen".

Som om det skulle saknas relevant politisk kritik, som det finns täckning för, att rikta mot SD?

En yrvvaken debatt blossar upp. Statsvetare och historiker finner sig plötsligt tillfrågade om rimligheten i att använda denna -ism som politiskt tillhygge.

Den av S påbjudna retoriken finner tunt stöd i journalisten Henrik Arnstads skrifter (och i en utläggning av Aftonbladet Kulturs chef Åsa Linderborg).

Det slutgiltiga grundskottet mot argumentationslinjen delas ut av tidskriften Forskning & Framsteg som helt enkelt gör en sammanställning av det vetenskapliga läget:

En enkät med några Sveriges tyngsta forskare inom området nationalism och högerextremism visar att det inte finns anledning att kalla Sverigedemokraterna fascister.

Nähä? Varför är jag inte förvånad?

Det är ett i sak ointressant spår att resonera vidare kring.

Det intressanta är i stället att fundera på S politiska strategi. Stefan Löfven har den senaste veckan höjt insatserna dramatiskt i det postmoderna, politiska landskapet.

Timmarna efter att han förlorade budgetomröstningen, alliansen hade hållit sitt vallöfte till sina väljare och verkliga förhandlingar hade kunnat inledas så utlyste han nyval i stället.

Många sade att Löfven verkade arg. Jag tyckte han var precis som vanligt. Men för dem som ville se en stridslysten partiledare (i en tid när Sverige behöver det motsatta) var det väldigt uppskattat.

Till ved på brasan lade han sedan begreppet "fascism".

Kanske är det här en naturlig följd av att Löfven läste DN/Ipsos opinionsundersökning efter sitt misslyckande, där två procent (!) förklarade att en S+MP-regering är det bästa för Sverige.

Om bara var 50:e väljare, i en kris, står bakom den regering man själv satsat all sin politiska kompetens på blir man antagligen pressad, rådvill, obalanserad.

Behövs etiketten för att elda partiarbetarna? Vill S att frågan om hur man ska se på SD får större utrymme i valrörelsen? Behöver Löfven en debatt som handlar om något annat än att han inte kunde leverera det han lovade talmannen när han fick uppdrag att bilda en regering?

Jag tror det.

Men för Sveriges framtid borde etiketteringsdiskussionen omedelbart läggas till den politiskt historiska veckan med misslyckanden för Stefan Löfven.