Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Jag förväntar mig att M och S stänger gränserna

Det var en helt annan politisk tid, och ändå ligger den bara tio år borta. Vi var 1500 personer i demonstrationståget genom Falun den sista april 2004, mer än fem gånger fler än dem som demonstrerade för socialismen dagen därpå.

Det orimliga i att familjen Riazat skulle utvisas till Irans teokratis politiska repressalier engagerade många och DT som tidning intog som alltid en humanistisk hållning.

På den tiden hade inte Sverige något öppet främlingsfientligt parti i riksdagen, men det finns anledning att komma ihåg varför. För att det länge har funnits en väljargrupp med stängda gränser som ideal, och med invandring som huvudförklaring till Svergies problem, är det ingen tvekan om.

1991 åkte Ian och Bert runt i Dalarna och genomförde politiska möten. Många tusen kom till exempelvis till Stadsparken i Ludvika. Jag var där. Det var raljant, politikerförakt av värsta slag i kombination med nyliberalism, välfärdspopulism och EU-positivism. NyD kom som en stormvind. Nära 30 procent av väljarna sade sig överväga rösta på NyD våren 1991, men det stannade vid sju procent i valet.

NyD företräddes av tokskallar, präglades av internt kaos och drev snabbt ut i den politiska öknen. I valrörelsen 1994 fick NyD en procent. Då hade NyD sedan något år nästan bara ägnat sig åt bisarra främlingsfientliga utspel.

I valet 1998 (jo, partiet fanns fortfarande då - det fick 0,1 procent) var all sådan retorik borta. Den behövdes inte, förklarade NyD. Alla NyD:s politiska krav på invandringspolitikens område var nämligen genomförda. S-regeringen bockade helt enkelt av NyD:s partiprogram.

Anhöriginvandringen hade skärpts, visumreglerna hade skärpts, arbetskraftsinvandringen hade stramats åt och ökade insatser för att genomdriva verkställighet av avvisningsbeslut genomförts.

Papperslösa behandlades som luft - de hade inte rätt till vård och barnen hade inte rätt att gå i skolan. Politiken motiverades med finansminister Göran Perssons svångremspolitik - och besparingar var ju då helt nödvändiga.

Statsminister Göran Persson luftade något år senare sin oro för "social turism" från Östeuropa, ungefär på det sätt som Storbritanniens premiärminister David Cameron hånas för i svenska medier i dag. Migrationsministrarna Jan O. Karlsson (S) och Barbro Holmberg (S) gjorde vad som i dag skulle varit politiskt helt omöjliga uttalanden om invandrare.

Persson engagerade sig personligen för införandet av ett så kallat transportansvar, vilket skulle gjort transportföretag - vid hot om vite på 50000 kronor per person - ansvariga för resenärer utan papperen i ordning.

Konservative Gustav von Essen, som senare gick till KD, utformade på den tiden M:s restriktiva flyktingpolitik. Det var först när Nya moderaterna bildades som järnaxeln S-M luckrades upp på detta politikområde. Tidigare hade V och FP tagit debatterna i riksdagen för en human flyktingpolitik.

Fredrik Reinfeldt var en liberal politiker och som sådan var han inte helt och hållet i takt med sitt parti. Han motionerade i riksdagen om partnerskap för homosexuella redan för 20 år sedan och gick då emot sitt partis hållning. I valrörelsen talade Reinfeldt om "öppna hjärtan" trots att M-väljare är de näst SD-väljare som i högst utsträckning vill se en minskad invandring.

Det finns anledning att påminna om att det faktiskt finns en större grupp väljare i M än i KD som betecknar sig själva som konservativa. KD-väljarna anser sig ligga i mitten på en höger-vänsterskala.

Politikområdet har alltså liberaliserats ordentligt under det decennium som gått, och detta har haft brett folkligt stöd (den totala andelen väljare som vill se en minskad invandring har fallit med 20 procentenheter på 20 år).

Men samtidigt har naturligtvis en väljargrupp som förr kunde välja S eller M drivits i famnen på SD. I 2010 års val vann SD många LO-medlemmar som tidigare röstat S. I valet 2014 hade nästan 30 procent av SD-väljarna röstat på M 2010.

Politiken har polariserats. Debattklimatet har polariserats.

Den här väljargruppen bortser från skandaler som skulle drabbat vilket annat parti som helst hårt, bortser från att SD relativt nyligen grundades av nazister och skinnskallar, och bortser från att många SD:s företrädare har måst uteslutas som en följd av rasistiska uttalanden.

Relativt snabbt efter valet deklarerade S att den migrationspolitiska överenskommelse som MP och allansen träffat skulle ligga fast. Det är en väsentligt liberalare invandringspolitik än vad S gick till val på.

Men att sådana deklarationer inte betyder särskilt mycket visar S och MP:s yxa mot sexpartiöverenskommelsen i friskolekommittén.

Politik handlar till slut om att stå upp för sin ideologi och vinna val. S och M har båda lämnat politiska blottor, som gjort att stora väljargrupper, av olika skäl, valt SD. EU-motstånd, vargjakt, att ställa grupp mot grupp i välfärden och betoningen av konservativa könsroller har också tilltalat många nya SD-väljare.

S bröt förra mandatperioden mot Riksdagsordningens förarbeten och lyfte ut enskilda poster ur budgetprocessen. Räkna med fler sådana manövrar för att hitta oheliga majoriteter i riksdagen framöver.

Att S ska strunta i LO:s krav på försvårad arbetskraftsinvandring och att M ska hålla emot när partiets hunsade högerflank vädrar morgonluft med Reinfeldt borta, är inget jag skulle satsa pengar på längre fram i mandatperioden.