Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Jag förstår LO-Kålle som slutat lägga mynt i koppen

/
  • LO-ordföranden Karl-Petter

Annons

Sverige påstås ha ett stort problem med EU-migranter som ber om pengar. Det är etablerade samhällsdebattörer och politikers ovilja att tala om bland annat detta problem som ger en stor förändring i partiopinionerna.

Så ser den förhärskande politiska analysen ut just nu, men jag förstår den inte.

Jag kan inte se att Sverige som nation har något problem med att fattiga människor från andra länder ber om pengar.

Att förbjuda dem att göra det de gör är att se någon sorts omsorg om "stadsmiljön" som överordnad vissa européers rätt att omfattas av samma fri- och rättighet att röra sig över nationsgränser som alla andra.

De belastar på inget sätt det svenska välfärdssystemet, utan är här tillfälligt, inom ramen för den fria rörligheten i EU.

Pengarna de får i koppen de håller fram är en följd av enskildas vilja att ge, inte av transfereringar genom skattesystemet.

Består alltså "problemet" av att många helt enkelt inte står ut med att se riktigt fattiga människor i samband med att de handlar på Ica eller på Systembolaget?

Öppnar dessa EU-migranters vädjande "Hej?" en tidigare fördold sanning - det finns regioner i Europa där etniska grupper av människor har en levnadsstandard som svenskarna lämnade bakom sig under det tidiga 1900-talet?

De finns. Nu ser vi dem. Så vad ska vi göra?

Ur deras perspektiv är det förstås helt rationellt att be om pengar. Så illa är det där de bor - i länen Tulcea, Neamt och Iasi i östra och norra Rumänien - att de får en bättre tillvaro genom att ta sig hit.

De som ber om pengar i Dalarna kommer dock i stor utsträckning från de allra fattigaste delarna av Bulgarien.

Nära 100 procent, i den största (1200 intervjuade) studie som gjorts, uppger att de hellre skulle arbeta och att det är förnedrande att be om pengar.

Snittet på 130 kronor om dagen som de får i sina muggar är en högre dagsersättning än vad som är möjlig i den trakt där de bor.

"Homo economicus" alltså. Den som har grundläggande behov otillfredsställda får lov att svälja stoltheten. Att sätta sig på huk, säga "Hej?" och sträcka fram koppen blir en möjlighet att få det bättre - exempelvis att sätta riktiga fönster i huset i hembyn när turistvisumet löper ut och man reser tillbaka.

När den som höjer sin standard på det sättet berättar om hur det gått till hemma i byn, vill förstås fler resa till Sverige. Barnen tar intryck av de vuxnas sätt att lyfta familjens tillvaro.

Ett mönster som sträcker sig över generationerna sätts. Och varje krona som läggs i en kopp i Sverige är med och befäster detta mönster.

Ledande socialdemokrater har denna månad förändrat sin retorik i frågan: "Allmosor är aldrig vägen ur armod", konstaterade statsminister Stefan Löfven i sitt sommartal.

Och LO:s ordförande Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson har i SvD berättat om sitt personliga ställningstagande:

"En dag insåg jag att man aldrig med individuella medel kan lösa ett kollektivt problem. Det var inte för att jag fick ett sämre hjärta just den dagen, utan jag insåg att det aldrig kommer att lösa problemet. Så jag ger inte."

Skulle fler, och till slut alla, resonera som Thorwaldsson skulle det vara meningslöst att resa till Sverige för att be om pengar.

Men behovet av försörjning, en verkningsfull plan för att bryta fattigdomen i dessa byar på den rumänska och bulgariska landsbygden, skulle kvarstå.

Det finns också rapporter om att allmosorna blir mindre och att färre reser hit.

Det finns uppenbarligen en stor vilja i Sverige att hjälpa den här gruppen människor. Tänk om den viljans manifesterande i många små gåvor kunde kanaliseras till hjälporganisationer som ger vård, bygger skolor och ordnar vatten och avlopp, i de byar där invånarna nu ser det som sitt mål för framtiden att ta sig till Sverige för att be om pengar utanför Ica.

För Stefan Löfven och "Kålle" har rätt. I längden är de utsträckta kopparna ovärdiga och utgör inte vägen framåt. En stor del av lösningen är naturligtvis politisk och denna regering och den förra har tagit vissa steg i rätt riktning.

De cirka 190 Mkr årligen som privatpersoner ger i Sverige bör ställas emot de 297 miljarder kronor (!) som EU beviljat Rumänien i ett strukturprogram de kommande sju åren.

Alla som ideellt och personligen vill vara med och bidra till en långsiktig lösning kan ta kontakt med Hoppets stjärna, Frälsningsarmén, Hjärta till hjärta, Erikshjälpen och SAM-hjälp.

Även den kortsiktiga och impulsiva viljan att göra något för en enskild fattig kan omvandlas till något organiserat och verkningsfullt som förbättrar hela den fattiga gruppens situation.

Annons