Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Högt pris för feminismens framgång att göra män onödiga för barnalstrande

I skrivande stund har Sannas efterlysning delats 58980 gånger på Facebook

Jag gör ett sista försök. Jag måste hitta pusselbiten som saknas i mitt liv - min pappa. Man kan kanske tro att det blivit enklare med åren att inse att man inte har någon pappa, men det har blivit tvärtom.

Snälla, hjälp mig att göra ett sista möjliga försök att hitta honom. För jag vill ha en pappa som jag antingen älskar, hatar, sörjer eller som inte vill veta av mig. Jag vill bara veta.

Behovet att få känna till sitt ursprung är starkt – och dessutom en mänsklig rättighet. I FN:s Barnkonvention, som regeringen nu vill införa som lag, stadgas barnets rätt till båda sina föräldrar.

Samtidigt, och så motsägelsefullt, beslutar riksdagen att singelkvinnor ska få rätt till assisterad befruktning.

Nylogiken bakom beslutet är att de biologiska banden betyder så mycket - samtidigt som man hävdar att barnet inte har behov av sin biologiska pappa.

Det framgår inte hur det går ihop med politisk strävan att, genom statligt tvång, öka fäders närvaro under barnets uppväxt.

Nu är det således fritt fram för kvinnor, som frågar sig varför de ska behöva vänta på en man, att skaffa barn på egen hand.

I Sverige kommer bara öppna donatorer att tillåtas, till skillnad mot i Danmark. Det innebär att man vid uppnådd myndig ålder kan ta reda på vem pappan är.

Likväl tvingas barnet att växa upp utan en relation till sin far. Och så erövrades den feministiska kampens sista utpost - den när män är onödiga för barnalstrande. Men till vilket pris?

Nej, Sanna blev inte till genom en singelinsemination, men hennes upplevelse säger oss något om hur man som barn mår av att växa upp utan kontakt med sin biologiske far.

Bilden bekräftas även i forskning och utredningar. Barn som växer upp med en förälder mår enligt Socialstyrelsen sämre än de som bor med båda eller i växelvis boende.

Det handlar inte om att ensamstående inte kan vara fantastiska föräldrar utan också om utsatthet, till exempel vid sjukdom. Barn mår helt enkelt bra av att ha tillgång till båda föräldrar när de växer upp.

I Sverige, där familjen sedan länge är satt på undantag, kan man få löpa gatlopp för dylika påståenden. Och ändå är det precis vad FN:s barnkonvention, ratificerad av 196 länder, säger!

Utredaren till lagförslaget skriver att det knappast kan hävdas att motivet för införande av möjligheterna till assisterad befruktning för ensamstående är hänsynen till barnets bästa.

Även Statens medicinsk-etiska råd betonar att singelinseminationsbarnen måste följas upp och att stödåtgärder kan bli nödvändiga längre fram.

Ändå väljer alla partier, förutom SD och KD, att ställa sig bakom införandet av ensamt juridiskt föräldraskap.

Som ett lågvattenmärke i en debatt som knappast präglats av sans och reson, skrev Aftonbladets Åsa Passanisi nyligen att "en smart, vettig förälder är bättre än två halvkassa".

Som om det är mellan dessa alternativ det står?

Det krävs inte avancerad matematisk förståelse för att avfärda hennes teori. Passanisi tycker att talet om barns rättigheter är löjligt.

Även om man måste beundra hennes uppriktighet är det anmärkningsvärt att singelinseminations-förespråkare så öppet tillstår att man negligerar barnens rättigheter.

Införandet av ensamt juridiskt föräldraskap öppnar även för andra, ur barnrättsperspektiv förkastliga, förslag.

Jenny Sonesson, liberal debattör, pläderade nyligen för juridisk abort under rubriken Befria pappor från påtvingat föräldraskap.

Män som inte känner för att ta ansvar för sin sexualitet ska fram till vecka 18 av graviditeten kunna avsäga sig faderskapets juridiska dimension, och jämställas med en spermadonator.

Ett mer effektivt påtryckningsmedel för att tvinga kvinnor att göra abort har sällan skådats.

Väljer mamman ändå att föda barnet skulle det alltså inte ha någon som helst juridisk rätt till sin far.

Allt fler barn och unga mår sämre. Den psykiska ohälsan ökar och hälften av ungdomarna saknar framtidstro.

Vårt samhälle misslyckas med att skapa nödvändiga förutsättningar för att barn ska må bra under uppväxten.

Därför är det välkommet att regeringen lyfter barns rättigheter; vuxenvärlden ska inte längre kunna nonchalera att barns bästa måste prioriteras framför andra hänsyn, heter det.

Att man samtidigt väljer att laborera med en hel grupp barns mående måste ändå vara höjden av moraliskt hyckleri.

Statens uppgift borde rimligen vara att föra deras talan som saknar egen röst, inte att kränka deras rättigheter.

Och hur smärtsam barnlängtan än är kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att till varje pris få föda ett eget barn.

När vuxenvärldens lust eller längtan blir måttstock för vad som är rätt och riktigt får vi ett samhälle där allt, inklusive barns rättigheter, relativiseras.

Är det verkligen rimligt att vuxnas självförverkligande ska ske på bekostnad av barns rättigheter?

Det enda vettiga svaret på den frågan är nej.

Fotnot: Sanna har ännu inte funnit sin far. Men hon har inte gett upp.

LÄS OCKSÅ: Fel att landstingen ska hjälpa singelkvinnor att få barn.