Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Hög tid för politikens pragmatiker att inta scenen

/

Lassie har jag aldrig mött. Men av lite olika anledningar satt jag däremot en gång och drack kaffe med Ingvar Carlsson.

Annons

Egentligen skulle intervjun handla om något annat, men snart diskuterade vi 1990-talskrisen, alla stora politiska reformer och hur Sverige stöptes om under hans tid som statsminister.

När vi var klara och skulle gå kände jag att jag ändå måste passa på. Så jag lät honom veta att jag ansåg att han på det hela taget var den mest lyckade statsminister Sverige haft under min livstid. Då tog den goda stämningen slut. För medan Ingvar Carlsson är socialdemokrat kände han till att jag hade en politisk koppling högerut.

Därför var min uttryckta uppskattning bara en förgiftad kyss och ett trist kvitto på att han egentligen inte skulle ha fört en god socialdemokratisk politik. Han fräste till.

– Det är faktiskt en väldig skillnad mellan att med tungt hjärta tvingas genomföra åtstramningar därför att läget kräver det och att villigt genomföra dem därför att man drivs av en politisk övertygelse!

Irritationen är förståelig, men han tog miste. Min poäng var inte att han visserligen fört åtstramande högerpolitik. Saken gällde hans fokus.

Klyftan mellan höger och vänster är inte så dramatisk. I slutänden både kan och måste den ändå oftast hanteras genom kompromisser. I stället går den centrala skillnaden mellan politiker som fokuserar på vad man är tvungen att göra – vare sig svaret är åtstramningar eller annat – och de som är uppslukade av sin djupa övertygelse. Det är skillnaden mellan praktiker och teoretiker. Carlssons styrka låg i att han var en praktiker.

Få saker torde ha ett så oförtjänt gott rykte i politiken som att drivas av en djup och innerlig övertygelse. Den ställer till mer än den löser. Principfastheten som ska göra det möjligt att övervinna alla hinder visar sig vara tjurskallighet som får en att köra rakt in i dem med full kraft. Den djupa övertygelsen gör det svårt eller omöjligt att komma överens med dem som saknar den. Varje kompromiss är ett svek mot idealen.

Den politiska debattens praktiker känner ofta igen varandra på håll. Över långa politiska avstånd identifierar de ändå varandra som personer som de kan "göra affärer" med. De har lätt att mötas eftersom de handlar i samma valuta: det som fungerar. Då politiker med djupa övertygelser dominerar och debatten gäller vad ideal och principer fordrar av oss kan vad som helst hända.

Under perioder då politiken har dominerats av praktiker, när debatten har gällt vad läget kräver och fokus legat på hur vi ska kunna enas om att göra vad omständigheterna fordrar av oss, då har besluten tenderat att bli kloka. Det är mest en förnimmelse. Men kanske befinner vi oss inte i en sådan period just nu.

Annons