Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Fel att landstingen ska hjälpa singelkvinnor att få barn

Ett nytt lagförslag vill ge singelkvinnor rätt till assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor känner sig diskriminerade - kvinnans frigörelse borde väl ha kommit så långt att en man inte är nödvändig för att bilda familj?

Justitieminister Morgan Johansson håller med och menar att det är omodernt att det behövs en mamma och en pappa. Johansson må ha missuppfattat biologin, men allvarligare är att man lämnar barnperspektivet därhän.

Kärnfamiljen har attackerats av socialister och liberaler i årtionden. Ändå visar forskning att barn som växer upp med båda sina föräldrar mår bäst och hittills har barnets rätt till två föräldrar haft en stark ställning i lagen.

Det finns ensamstående som är fantastiska föräldrar. Likväl är ett barn som växer upp med en förälder mer utsatt, vilket Barnombudsmannen påpekar. Regeringen avfärdar dock såväl detta som kraven på en utredning liknande den man gör när ensamstående adopterar.

Trots att förslaget innebär att det ska gå att ta reda på vem som är pappa hotas barnets rätt till sitt ursprung. Förslaget löser inte antalet spermadonatorer vilket gör att kvinnor (på landstingets bekostnad?) kommer söka sig till Danmark, där det inte är tillåtet att efterforska pappan.

Singlar har idag rätt att adoptera. Men då handlar det om barn som redan finns till och har behov av en familj, oavsett hur den ser ut. Det är dock inte nog för solokvinnorna som längtar efter ett biologiskt barn.

Barn har rätt att vara efterlängtade. Denna känslobaserade logik anser man vara tillräcklig för att införa statssanktionerad kränkning av barn utan egen talan. Det är rimligt att ifrågasätta varför kvinnors längtan efter ett biologiskt barn ska prioriteras framför barnets behov av sin biologiske far?

Tydligen ser regeringen pappor som oviktiga och reducerar dem till spermadonatorer. Pratar vi föräldraförsäkring däremot är papporna så viktiga att man väljer att ta till statligt tvång. Detta oblyga överförmynderi har inget med barnets bästa att göra.

Det heligaste som finns, ett liv som växer i sin mammas kropp, har blivit till en teknikalitet underkastad kampen för kvinnors frigörelse och strävan efter självförverkligande. Numera får man inte barn, man skaffar sig.

Om det är en mänsklig rättighet att skaffa biologiska barn med hjälp av staten väcks ytterligare frågor. Ska mäns och kvinnors barnlängtan behandlas olika? Borde inte män i jämställdhetens namn tillåtas anlita surrogatmödrar? Jodå, tycker trendkänsliga politiker, och tillsätter en utredning om legalisering av surrogatmödraskap - en kroppshandel med hyrlivmödrar!

Hur behjärtansvärt det än är med människor vars barnlängtan innebär ett känslomässigt lidande är det alltid statens uppgift att företräda barnets rättigheter, inte inskränka dem.

Att barn är, precis som det låter, en gåva, inte en rättighet.