Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En plågsam typ av deckare

Annons

I rask, obruten takt avverkar jag två nya krimböcker. Michael Connellys Det femte vittnet och Matthew Quirks De 500. Och kommer att tänka på gåslever.

Mer exakt på gavage, alltså den grymma tvångsmatningsmetoden – medelst ett rör genom matstrupen – som får gäss att utveckla extremt förstorad lever. Et voilà: superb foie gras.

Connelly & Quirk tillverkar dessvärre inte litterär gåslever. Men får mig att känna mig som den stackars gåsen.

Efter att ha publicerat trettiotalet böcker kan har jag viss förståelse för att Connelly skriver med autopilot. Men även debutanten Matthew Quirk inger mig en snarlik känsla. Gavage. Hans bok De 50 0 om en nybakad Harvardjurist som gör karriär på en mäktig och därmed givetvis ohederlig konsultfirma i Washington, är förvisso hyfsat underhållande, smått rafflande.

Vad som dock stör och rentav förstör läsningen är författarens återkommande utvikningar för att förklara saker och utreda fenomen för läsaren. Påfrestande avbrott, inte sällan docerande föreläsningar. Också Connelly odlar detta missgrepp i sin nya domstolsbok om Mickey Haller. Den ojämförligt tröga Det femte vittnet liknar mest ett en överpedagogisk manual om hur man går till domstol.

Det talas ibland om litterär minimalism. Men varför aldrig om dess uppenbara, numera ruskigt utbredda motsats: litterär maximalism?

Maximalismen dominerar ju inte bara amerikansk utan också svensk krim. Rentav världens. Och enligt den maximalistiska skolan måste allt fram i ljuset. Allt från när och hur och var kriminalarna dricker kaffe och hämtar barnen på dagis, till ytterligt nogsamma väderrapporter och hårresande ovidkommande styckningsdetaljer.

Maximalistisk krim är gärna utförlig, omständlig, mångordig. I värsta fall, plågsamt pratsam.

Den snillrike socialpsykologen, och deckarfantasten, Johan Asplund, har myntat det mycket användbara begreppet asocial pratsamhet. Med det menas känslan av att prata med en vägg, eller snarast att en vägg, utan avbrott, pratar med dig. Många ord. Ingen kommunikation.

Asocialt pratsamma krimförfattare pratar just bara på, vidare, und so weiter. Ibland lyckas de berätta något viktigt – om till exempel lankigt kaffe – men utan att kommunicera, utan att samtala med läsaren. Sådana författare ögnas med fördel. De tål knappast dagsljus. Närmare läsning. Som Dan Brown.

All maximalistisk krim är givetvis inte asocialt pratsam. Den litterära maximalism kan vara lagom, alltså alldeles utsökt verserad och charmerande vältalig. Jag älskar skickligt ordrika krimförfattare som Jean-Christophe Grangé, Jussi Adler-Olsen, James Ellroy, P. D James, och, ibland, Leif G W Persson.

Väldigt olikartade författare som dock har en sak gemensam.

De vet att ingen läsare vill känna sig som en gås.