Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Eftersom män inte blir gravida ses det som något onormalt att vara med barn

/
  • Många kvinnor drabbas av att deras arbetskapacitet sjunker kraftigt under graviditeten. Men hur hanterar samhället det?

Annons

Vad är en normal graviditet?

Det är en fråga som både är djupt existentiell och krasst byråkratisk samtidigt.

I den första meningen berör den villkoren och grunderna för mänsklighetens fortlevnad, i den andra Försäkringskassans regler för sjukskrivning under graviditet, vilkas grundprincip är att sådan ej bör ske.

Det finns något mycket intressant här, kring hur vi resonerar kring svaghet, sjukdom, normalitet och kön.

För det ingår i en normal graviditet att exempelvis kräkas flera gånger om dagen.

Det ingår att vara så sinnesförvrängande trött att man inte klarar av att sitta upprätt, än mindre tänka sammanhängande tankar, med mindre än att man får en tvåtimmars tupplur varje eftermiddag, och förresten är man bara mycket lite piggare efteråt ändå.

Det ingår att knappt klara av att gå uppför en trappa utan smärta.

Detta är de kvinnliga villkoren för vår reproduktion.

Man kan klaga över orättvisan (jag har gjort det), men för väldigt många gravida kvinnor är det ungefär så livet ter sig under de där nio månaderna som krävs för att det så småningom ska bli en frisk knubbig bebis som envisas med att suga på sina knogar i stället för att hitta rätt till bröstet och ändå samtidigt skrika av ilska över att maten inte hamnar i munnen.

Människobarn är inte särskilt smarta i början.

För vissa kvinnor är det förstås inte alls så utan de klarar av att vara oupphörligen supereffektiva i höga klackar utan ens minsta hudbristning (och jag är uppriktigt glad för dem).

Så olika faller ödets lotter.

Det är dock deras verklighet som utgör mallen för vad man förväntas klara av under den där tänkt normala graviditeten.

För det är väldigt få jobb där en normal arbetsinsats går att kombinera med den monumentala graviditetströtthet som nästan ingen förstår utan att ha upplevt.

Det är få yrken där man funkar optimalt om man inte kan gå.

Att kräkas dagligen fungerar möjligen, men hur pass väl kan man prestera om man hela tiden måste tänka på att inte provocera sitt illamående?

En sorglig utgångspunkt för hela vår kultur är att människan är man, och i den utsträckning som kvinnan är annorlunda så är det fel på henne.

Förr i tiden löste man det genom att inte ge kvinnor samma rättigheter, hon var ju så konstig med sin kropp, sitt blödande, sin svaghet.

I mer modern tid löser man det ofta genom att i stället förneka all olikhet. Det här märks exempelvis i hur experter fortfarande i dag kan vifta undan svåra PMS-besvär som hittepå, eller i hur vården inte tar kvinnors smärta eller sjukdom på allvar.

Det märks också extremt tydligt i synen på den gravida.

Den fysiska utsattheten förminskas via Försäkringskassan samtidigt som den emotionella och existentiella omvälvningen ignoreras av hela samhället.

Hur ofta läser man seriösa filosofiska resonemang i stora tidningar om att vara två människor i en och hur det påverkar jagets villkor?

Hur ofta prisas böcker om det sugande mörkret i födandet, att dyka genom dödssmärtans vågor för att hämta livet?

Hur resoneras det om den kraft som krävs för att alls klara av denna symbios utan att förlora sig själv?

För om graviditeten markerar en kvinnlig svaghet manifesterar den också en överlägsen styrka.

Båda delarna är uppenbarligen ohanterliga i en värld som fortfarande domineras av män, men där kvinnor tillåts vara med och tävla endast på villkoret att de inte visar sitt annorlundaskap.

Annons