Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Barnen får ju betala priset för jämställdheten

Annons

I tisdags blev det klart att en tredje pappamånad införs vid årskiftet efter att den feministiska regeringen fått stöd av FP.

Därmed kör man över den överväldigande majoritet av Sveriges barnfamiljer som anser att de själva har förmåga att besluta över hur man ska ta ut föräldradagarna.

Det är knappast någon som tror att det kommer stanna vid en tredje "pappamånad"; det är bara en tidsfråga innan man i jämställdhetens namn föreslår en delning rakt av.

Men opinionen bör nog, likt grodan, kokas långsamt?

Kvoteringsivrare motiverar tvånget med att kvinnor som väljer att prioritera barnen när de är små riskerar sämre löneutveckling. Varför då inte fokusera på själva problemet?

Se till att arbetsgivare inte kommer undan med att lönediskriminera föräldralediga föräldrar - mammor som pappor!

Överhuvudtaget är de ojämlika lönerna för lika arbete ett långt större problem för jämställdheten än att föräldrar själva bestämmer hur man vill ta ut föräldradagarna.

Fler engagerade och närvarande pappor är bra på alla vis, men övertron på kvotering av föräldraförsäkringen bygger på en ensidig bild av hur familjer använder försäkringen.

Det är rimligt att anta att antalet föräldradagar som man tar ut inte överensstämmer med hur många dagar man de faktiskt är hemma med barnet.

Därtill brukar mammor vara hemma längre än dagarna medger - utan ersättning. Inget av detta syns därför i statistiken.

Det är knappast uppseendeväckande att politiker som anser att staten alltid vet bättre än den enskilda människan driver en valfrihetsfientlig politik.

Mer märkligt är att man ignorerar att kvoterad föräldraförsäkring måhända skulle fungera i en medelklassfamilj, där båda föräldrar har fast inkomst och lika förutsättningar att stanna hemma, men väsentligen sämre för ensamstående, företagare, studerande, lågavlönade, deltidsarbetande eller arbetssökande.

Har man missat att familjer ser olika ut?

Utgångspunkten för utformandet av föräldraförsäkringen måste alltid vara barnets bästa. Att barn till ensamstående skulle tvingas ut i förskolan vid åtta månaders ålder kan knappast anses ingå i den beskrivningen. Är det barnen som ska betala priset för jämställdheten?

Risken blir att föräldradagarna inte kommer att räcka fram tills att barnet börjar förskolan. Det är inte ett osannolikt scenario med tanke på hur många pappadagar som idag fryser inne.

Det innebär i så fall att fler kvinnor skulle tvingas stanna hemma med fler obetalda dagar än vad som sker idag.

Nej, tvångskvotering kommer inte per automatik leda till att fler pappor stannar hemma längre med sina barn. Däremot riskerar det att försvåra småbarnsföräldrars livspussel, drabba de små barnens så viktiga anknytning, samtidigt som fler kvinnor tvingas till obetald ledighet.

Hur gynnar det jämställdheten?

Annons