Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Att vara nyfiken har varit mitt jobb

Tänk att kunna försörja sig på att vara nyfiken! Det är det som vi journalister gjort och gör.

När du en dag på jobbet får för dig att du skulle vilja prata med och träffa en aktuell person är det bara att lyfta på luren, ringa vederbörande och avtala en tid, helt legitimt. Så roligt är det oftast, men inte alltid, att vara journalist på en lokaltidning som den du håller i nu, om du inte läser texten på dt.se förstås.

Efter drygt 40 år i branschen, men som pensionär sedan några år tillbaka, tänker jag rätt ofta tillbaka på människor jag mött. Vissa av dem glömmer jag aldrig, andra gånger kanske jag velat glömma ett dåligt jobb jag själv gjort.

Som journalist visar du, med text och bilder, upp dig för ”publiken” flera gånger varje dag och du måste lära dig stå ut med kritik av samma sort som du i ditt granskande yrke utsätter andra offentliga personer för.

Tyvärr har också en del av dagens medielandskap förändrats till det sämre och då tänker jag på hotet och hatet i sociala medier och alternativ press.

Halkade du in på ett bananskal i det yrke som blev ditt en gång? Jag brukar säga att jag halkade in på ett äggskal som 19-åring när jag pluggade på gymnasiet i Borlänge och min ”hyrestant” bad mig gå upp på Borlänge Tidnings redaktion och hämta en påse ägg.

Någon dag senare ringde redaktionschefen och undrade om jag kunde tänka mig att gå på en filmpremiär samma kväll, eftersom det fattades folk. Filmen var Slakthus 5, om bombningen av Dresden under andra världskriget. Jag gick på bio och sedan tillbaka till redaktionen, stressad och ovan och knattrade ner några rader på en skrivmaskin (alla under 50 kan googla vad en Halda var för något).

Eftersom jag tänkte att det var ”modernt” att tycka allt är skit satte jag en plump som betyg, sämsta betyget alltså, bara för att dagen därpå upptäcka att Expressen gav filmen fem getingar.

Tror inte att redaktionschefen märkte något, för plötsligt ringde han och sa att han skrivit en lapp, ja en handskriven lapp, där det stod att Berit Olars medarbetar i Borlänge Tidning.

Så kunde det faktiskt gå till på ”den gamla goda tiden” och resten är historia, även om historien blev kort just i Borlänge, men desto längre i Mora, med avbrott endast för högskolestudier i Stockholm.

Efter pensioneringen valde jag att vikariera en del i skolor. När jag berättade för eleverna att jag varit journalist tidigare fick jag alltid samma fråga.

– Har du träffat Zlatan?

– Nej!

– Vilka kändisar har du träffat då?

Jag drar till med kungen och presskonferensen på Mora Hotell efter hans första Vasalopp 1977. Ett ”godkänt” namn.

Säger jag Roger Moore som Simon Templar i Helgonet är det ingen som hört talas om honom, men för mig var Roger Moore vad Zlatan är för många unga idag och honom fick jag faktiskt träffa som journalist i Mora då han besökte Tomteland i Gesunda i egenskap av Unicef-ambassadör.

När pressinbjudan kom propsade jag på att få göra jobbet i utbyte mot att ”göra alla tråkiga jobb resten av året”, klädde mig i blå sidendräkt och svarta pumps innan jag åkte upp till Gesunda och inväntade min tonårs stora idol.

Innan mina föräldrar köpte en TV-apparat skjutsade de mig ibland på lördagskvällar till Stig Ilars Radio- och TV-affär i Dala-Järna för att jag skulle kunna stå utanför och titta på Helgonet genom skyltfönstret.

Det här berättade jag för Roger Moore där inne i Tomtens verkstad och han sa något engelskt gentlemannamässigt om att ”det kan inte ha varit så länge sedan”.

Jag hade nog passerat 40 vid tillfället och han 70, men jag lovar, det var rätt många fjärilar i magen i alla fall.

I en eller flera kommande krönikor tänker jag berätta om de möten som betytt mest: möten med ”vanliga” människor i Vansbro, Malung, Älvdalen och Mora.

Att vara journalist på en mindre redaktion är som att sitta på skolbänken hela livet. Så småningom vet du lite om mycket, men inte mycket om någonting, men du har väldigt roligt på vägen.

BERIT OLARS