Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Asylrätten viktigare än bidragen

Så här klokt twittrade författaren Theodor Kallifatides nyligen:

Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss alla än för dem som genomlever den.

Jag funderar över konsekvenserna av M:s utspel häromdagen och dess konsekvenser för det politiska landskapet.

Anna Kinberg Batra meddelade på måndagen att M vill införa tillfälliga gränskontroller och att de vill neka inresa för asylsökande som kommer från andra EU-länder.

I praktiken kan man då endast få asyl i Sverige om man anländer direkt från ett land utanför EU, exempelvis tar ett plan från Syrien –- något som för övrigt inte är möjligt på grund av transportörsansvaret.

Hon vill stänga gränserna nu.

M vill ta en ledarposition i migrationspolitiken och levererar det tunga artilleriet.

Många i befolkningen som är oroade över situationen gillar utspelet men förstår inte att det är bara är signalpolitik.

- Om man inte agerar väntar någon form av systemkollaps, sade Kinberg Batra.

Men hur vill M stänga gränserna? Polisen har inte resurserna. Inte försvaret heller. Konsekvenserna för pendlarna över Öresundsbron och för handeln vill ingen ens tänka på.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är skeptisk till förslaget:

- De säger sig värna om asylrätten, samtidigt som förslagen de facto skulle innebära att de som flyr från ISIS folkfördrivningar eller Assads oljefatsbombningar skulle förvägras att få sin asylsak prövad i Sverige.

Samtidigt med Ygemans uttalande har regeringskollegorna gjort en helomvändning i sin retorik de senaste veckorna. Eller regeringskollegor, låt mig frisera det uttalandet – det är bara S-delen av regeringen som har ändrat sin retorik.

Utrikesminister Margot Wallström (S), migrationsminister Morgan Johansson (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har gjort signalpolitiska uttalanden i flyktingfrågan: "Sverige går mot systemkollaps." "Det är säkrare att stanna i Tyskland." "Gränsen är nådd."

De flaggar för en systemkollaps. Och systemkollapser både kräver och ger utrymme för oväntade lösningar. Eller oheliga allianser.

S åsikter om flyktingsituationen skiljer sig inte på något avgörande sätt från M:s.

Men allt medan S-ministrarna slagit på stora trumman, har det varit tyst från MP. En anledning till tystnaden torde vara att MP har asylrätten som en hjärtefråga.

Det vore inte konstigt om MP prioriterar att hålla ihop regeringen inför klimatmötet i Paris. Den bollen vill inte miljöminister Åsa Romson släppa från sig i första taget, den är hennes baby. Mötet äger rum mellan 30 november och 11 december, så det handlar i så fall om en månad.

Det kan faktiskt vara så. Om nu MP själv får förmånen att välja, vill säga.

Det framstår som allt mer uppenbart att S och M nu förebereder sig för att komma överens i flyktingpolitiken. Signalpoltiken kommer att ersättas av realpolitik.

Tyvärr, eftersom det kommer att innebära en ytterligare nedmontering av Sveriges liberala migrationspolitik. Om S och M ensidigt kommer överens och kör över MP, kommer MP åka ut eller själva tacka för sig i regeringen.

Bättre vore om bandet backas några steg och man åter tittar på alternativ som vore bättre än en järnaxel bestående av S och M.

Det finns scenarier som är mer attraktiva än att strama åt flyktingpolitiken på det sätt som M föreslår; mottagandet måste effektiviseras och kostnaderna minskas.

Situationen som den ser ut nu innebär ett stort tryck på Sverige. Ska vi fortsatt vara ett land som värnar asylrätten och erbjuder skydd för människor på flykt är det dags att fundera på hur det kan ske.

Vi kommer att behöva diskutera välfärdsstaten, vilka som ingår i systemen och på vilken nivå. Vi borde acceptera att ersättningssystemen ser olika ut för de som bott och betalat skatt i Sverige och för dem som inte gjort det.

Den etableringsersättning som går ut till de som läser SFI kan ersättas med studielån.

Ja, detta kommer innebära att vi tvingas acceptera större klyftor i samhället.

Men vad är konsekvenserna av att inte göra det? Svaret är enkelt: Så länge kriget och terrorn rasar i Syrien innebär stängda gränser att människor dör. Dör. Döden.

Det krävs att det finns några länder som inte stänger sina gränser. Konsekvensen av att Sverige skulle stoppa invandringen skulle ge konsekvenser för övriga Europas beteende. Fästning Europa skulle förstärkas ytterligare. En ökad patrullering av sundet mellan Lesbos och Turkiet skulle till exempel leda till ökade olyckor och dödsfall bland flyktingarna.

Och det är definitivt bättre att bo i Sverige, även om levnadsstandarden inte är i paritet med den som arbetat i Sverige hela sitt yrkesverksamma liv, än att bo i krigets Syrien eller i ett tältläger i Turkiet.

Motargumenten till ovanstående kommer att vara många. Den som motsätter sig i sak får gärna svara på frågan:

Vad innebär internationell solidaritet?