Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Alla små pojkar är värda ett hendagis

Jag tänker på tre­åringar. Jag drar åt kardborrebanden på skorna i storlek 25 och tänker på den syriske pojken på stranden, och på hans blå skor.

Jag vet inte, det är liksom något visst med treåringar. I den bästa av världar är de så lyckligt ovetande om sakernas tillstånd.

De tror gott, helt enkelt, och om något utmanar sätter de händerna över ögonen och räknar till fyra. De söker vår närhet, men i de små hårda kramarna förnimms den bitterljuva känslan av stundande uppbrott.

Tänk vilken ondska: att vår kärlek till barnen är en biologisk drift samtidigt som deras drift är att bryta sig loss, som min vän Mikaela beskrev det.

Ja, och sedan växer de ofrånkomligt upp, och då blir det andra bullar. Åtminstone för pojkarna.

Vi lever i en tid då vissa säger sig bli feminister av att få döttrar, men under den korta barnatid som våra småtjejer kan röra sig relativt fritt mellan det feminina och det maskulina är det i stället småpojkarna som snabbt och effektivt sorteras in i mansfacket.

I slutet av juli pratade artisten Zara Larsson i Sommar i P1. Hon talade bland annat om varför den feministiska kampen inte är enbart kvinnornas att utkämpa.

”Jag hatar att samhället är så präglat av machokulturen att killar känner att de inte kan prata om känslor utan att bli stämplade som fjantiga, eller till och med tjejiga …”, sade Larsson och fortsatte, med slutsatsen vi tenderar att glömma: ”… att detta resulterar i fler självmord bland män än bland kvinnor”.

Pedagoger och vuxna stryker oftare en flicka över håret. Det görs inte i samma utsträckning på pojkar.

Lärarstudenten Julia Westers C-uppsats från i våras, Hur pedagogernas beröring av barn kan påverka barnens könsroller – en studie om beteendemönster på fritidshemmet, uppmärksammades i början av september av fackpress, och delades friskt i sociala medier.

Fanns en skillnad i hur pedagoger på fritidshem agerade runt flickor och pojkar? Skedde beröring och bemötande i en positivt eller en negativt laddad situation? Resultatet är lika sorgligt som förutsägbart.

Flickorna fick dubbelt så mycket positiv beröring; en strykning över håret, en kram, sitta i knät. Pojkarna möttes av över tio gånger så mycket negativ beröring; fasthållna eller upplyfta, en allvarsam hand på axeln.

Flickorna gavs större förtroende att klara saker och därtill mer tid till det. Pojkarna möttes av mindre tålamod och färre chanser att klara uppgifter på egen hand.

I en uppmärksammad krönika (GP, 1/8) skriver Marika Formgren att ”värderingar inte kan frambesvärjas av genuspedagoger, normkritik eller antirasistiska skampålar [...] Relationer formar individens värderingar. Möts hon av empati och tolerans är chansen större att hon själv blir empatisk och tolerant”.

Hon missar att mellan individerna står könsnormen bredbent och spärrar vägen.

LÄS MER:

KRÖNIKA Alla barn äter mat, bakar bröd och gråter när de gör sig illa. Same same liksom.