Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristian Gidlund kommer alltid finnas

Annons

BORLÄNGE. Så föll ett långsamt regn genom trädgården

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst

Idag är det ett år sedan bloggen som trollband en hel nation avslutades med de två obönhörliga meningarna.

Kristian Gidlunds resa mot livets slut och alltings början var över och han klev – äntligen fri från de ohyggliga plågorna i kroppen sin – ut i det där långsamma regnet.

Ett år...

Det är svårt att förstå att det redan hunnit gå så lång tid sedan han fanns här hos oss, tittade på oss med de där både plirigt nyfikna och allvarliga ögonen, fyrade av det där avväpnande leendet, fyllde våra liv med all den där värmen, klokskapen, humorn och egensinnigheten.

Jag träffade honom hemma i Kvarnsveden strax innan fjolårssommarens semester var över och kan fortfarande känna innerligheten, och förtvivlan, i den sista omfamningen ute i trädgården hos mamma Eva och pappa Jan-Olof när vi visste att vi aldrig skulle ses igen.

Det känns som det var alldeles nyss, känslan är fortfarande rå.

Å andra sidan var det där med att vi aldrig skulle ses igen inte fullt lika sant som jag trodde när jag körde därifrån och var tvungen att stanna i en parkeringsficka på Lergärdet för att helt bedövad försöka förstå hur livet kan vara så oacceptabelt, så orättvist mot en så själfull, begåvad ung man och hans underbara familj.

Så sent som i helgen träffade jag honom igen, på den rofyllda gräsplätt där Krille ligger med grandios utsikt bort mot samma trädgård och sin ungdoms mytomspunna savann.

Han viskade stilla i de lummiga lövverken på Norra griftegården, sa det han brukar säga om att vi ska ta vara på våra liv, inte slösa bort dyrbar tid på dumhet och hat och småsint bitterhet för det är en oerhörd ynnest att få finnas – och så undrade han var tusan jag hade den där cajun martini-skvätten från Jones på södra Manhattan som var utlovad, men den skålar vi med nästa gång.

Så har det varit hela tiden. Han var med på passagerarsätet i skymningen i Mojave-öknen i somras också, brukar stå intill vid fönstret på 48:e våningen och titta ut över Manhattan om kvällarna och som den färjestadsupporter han helt i strid med sin vanligtvis goda smak var satt han precis bakom och skrockade när Sheriff Frögren råkade styra in den där försmädliga pucken i egen kasse uppe i Leksand förra veckan.

Nu åker jag åter tillbaka till Amerika efter en kort vistelse i indiansommaren på Tunaslätten och ett långsamt regn faller ännu en gång där ute, men det gör ingenting för vi som vill att det ska vara just så vet ju numer:

Kristian Gidlund kommer alltid finnas.