Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Körsång ledde henne till Karlfeldt

Lagom till Karlfeldt-jubileet ger litteraturvetaren och kritikern Stina Otterberg ut boken Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt.
DT Kultur ringde upp.

Hur uppfattas Karlfeldt i dag?

– Jag kan tänka mig att han är betydligt mer levande i Dalarna än på andra håll i landet. Men mitt intryck är att han har fått stå tillbaka väldigt mycket jämfört med andra i hans författargeneration. Ett exempel är Gustaf Fröding som fått betydligt mer uppmärksamhet, bland annat genom Mando Diaos tonsättningar.

Vad beror det på?

– En förklaring kan vara att Fröding framstår som mer av en outsider, lite punkigare än Karlfeldt. Fröding sitter i sjuksängen med galen blick. Han passar bättre in på den romantiska myten om konstnären som står utanför samhället och lever ett destruktivt liv. Det intressanta är ju att det här bara en image som vi har uppfunnit och som egentligen inte säger någonting om dikterna i sig!

Har det faktum att Karlfeldt var så enormt hyllad i sin samtid bidragit till att han senare hamnat i skymundan?

– Ja, pendeln svänger. Har man varit väldigt central så hamnar man i periferin efter en tid, och sedan svänger kanske pendeln tillbaka. I och med att en lång tid har gått kan man kanske läsa hans dikter på ett annat sätt i dag och inte störas så mycket av bilden av den hyllade nationalskalden.

Varför ska dagens läsare upptäcka Karlfeldt?

– Dels har hans lyrik så många bottnar i sig, dels har han ett så otroligt vackert språk. Det är klang och dans hos Karlfeldt, han skriver en rytmisk och musikalisk svenska. Jag tror att den tysta läsning som kom i och med modernismen också är något som kan ha påverkat att hans dikter hamnat i skymundan.

Är Karlfeldt daterad, hör han till en annan epok?

– Jo, absolut, men det i sig är ju inget argument för att man inte ska läsa hans dikter. Snarare är det väl så att vi är på väg ut ur modernismen och då kan en poet som Karlfeldt få en förnyad aktualitet. Det finns många tecken på att poesin börjar bli mer muntlig igen. Se bara på poetry slam och en författare som Athena Farrokhzad. Hennes Vitsvit är otroligt rytmisk och muntlig till sin struktur.

Ser du paralleller till andra författare av i dag?

– Karlfeldt ligger som en ofrånkomlig förutsättning för väldigt mycket av vår litteratur. I boken nämner jag en tematisk likhet med Ulf Lundell till exempel. Man kan också peka på en poet som Tomas Tranströmer, liksom Ann Jäderlund som båda har musikaliteten och känslan för naturen.

Vilken var din ingång till författarskapet?

– Jag har sjungit mycket Karlfeldt eftersom jag sjungit i kör. I musiksammanhang glömmer man ofta bort textförfattaren eftersom man är så koncentrerad på kompositören och själva musiken. Jag ville peka på hans texter och säga: Hallå, vet ni om vad det är vi sjunger?

Hur har din bild av Karlfeldt förändrats under ditt arbete med boken?

– Det har hänt mycket under resans gång och många fördomar har kommit på skam. Det finns ett rykte att Karlfeldt är manschauvinistisk och kvinnoförtryckare. Jag tycker inte att det är så när jag läser hans dikter.

Har du några andra exempel på hans aktualitet?

– Något som slog mig är hans känsla för utanförskap, som i dikten En löskerkarl, som handlar om en kringdrivande och som verkligen kan läsas i dag. Karlfeldt har det där otroligt direkta tilltalet och man blir liksom förbluffad av hur levande han faktiskt är.

– Ett annat tema man kan lyfta fram är han skildring av arbetet, det folkliga, vardagliga arbetet och förfädernas slit. Det är också något som har fått förnyad aktualitet nu när litteraturen har börjat bli politisk igen.