Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skickligt idébygge kring tabun

/
  • Konstverket To Tem Io består av fotografiska moduler som har vikts samman till geometriska platonska kroppar och monterats ihop med varandra.
  • Synden Ornamentik heter utställningen

Vilka tabun finns kvar i dagens transparenta samhälle?
Nilofar Kosheshis undersöker frågan i skickligt komponerade svart-vita fotografier som behandlar tabun kring avbildning av kroppen.

Annons

Tabu, i betydelsen något som inte får nämnas eller vidröras, är ett begrepp som är vi i Sverige har ett knepigt förhållande till. Praktiskt taget allt görs offentligt genom Internet och media. Begreppet tabu har från att ha varit närmast tvingande religiösa och sociala regler som ingått i en större berättelse, i vår samtidskultur förvandlats till ett mera allmänt "sånt man inte pratar om". I samtidens Sverige, och i Västeuropa, är praktiskt taget alla tabun inom bild och avbildning förkastade. Eller vilka finns kvar – om några?

På Galleri Se visas nu Nilofar Kosheshis svart-vita fotografier. Det är en på samma gång sträng och lekfull bildvärld som behandlar tabut kring avbildning av kroppen, kvinnokroppen, inom islam. Utställningen består i bilder av ornamentala figurer, mönster, tecken och kalligrafier, uppbyggda av bulliga, oregelbundna former eller fröställningsliknande strukturer. Bilderna är avgränsade, var och en uppbyggd som ett tecken där vita figurer träder fram mot svart bakgrund. Organiska klumpar och växtliknande former bildar, oftast symmetriska, gråvita figurationer som svävar i en svart rymd. Det är mestadels mycket vackert, kroppsligt erotiskt och samtidigt lite abnormt. De molnliknande formationerna är fragment av människokroppar som inte ingår i ett kroppsligt sammanhang. OPUS II med en oregelbunden ring av bulliga former kan påminna om en plafondmålning av någon barockmålare där man genom en ram av moln ser upp mot en oändlig himmel, OPUS IX en stiliserad blomma och OPUS V en schematisk teckning av en växt med många små frön.

Nu tittar vi närmare på bilderna och ser att det är detaljer av kroppsdelar som fotograferats, mycket närgånget, och vi ser i en liten hårbeklädd kulle och en hängande mjuk, rund hårlös form eller kanske en gravid mage fotograferad uppifrån att det är en kvinnokropp. Konstnären har mycket skickligt och medvetet använt endast så mycket identifierbar form att vi kan förstå konceptet och urskilja hennes resonemang – det privata är gjort allmänt genom att det abstraherats och införlivats i en klassisk mönstertradition. Och samtidigt inte möjligt att identifiera som en specifik individ, vi ser inga födelsemärken, inga särskiljande drag. I en introduktionstext skriver konstnären om sin utgångspunkt i förbudet inom islam att avbilda den nakna mänskliga kroppen, särskilt den kvinnliga och hur den kvinnliga kroppen ständigt är täckt och kontrollerad.

Jag kommer att tänka på den brittiske fotografen John Coplans som fotograferade sin åldrade kropp ur alla vinklar och vrår, med hopknölade och klämda kroppsdelar, men ur ett helt annat utgångsläge – en subjektiv skildring och undersökning av hans egen kropp med alla dess rynkor, fettansamlingar, hårstrån och oregelbundna tår. John Coplans visar "allt" utom sitt ansikte i sina foton. Det gör även Nilofar Kosheshi. Detta blir exempel på två kulturellt totalt skilda sätt att avbilda människokroppen.

I utställningen finns också ett tredimensionellt konstverk, en modell av en mäktig moskélikande byggnad med en stor kupol. Den är uppbyggd och konstruerad av kubiska block dekorerade med förminskningar av samma fotografiskt genererade ornamentala, kalligrafiska mönster som finns i de större bilderna. Ytan är blank och hård som det kakel som ofta förekommer i islamiska väggbeklädnader. Det fungerar utmärkt och konstnärens abstraherade kroppsdelsornament blir genom upprepningen nästan ännu starkare i skulpturen än i de enskilda bilderna.

Nilofar Kosheshi har utnyttjat idén så långt det är möjligt inom konceptets gränser. Digitalt bearbetade bilder kan tendera att bli lite trista och förenklade i och med att man ofta kan känna igen de vanligaste Photoshopeffekterna. Eftersom Nilofar Kosheshi behärskar tekniken fullständigt och konceptet överensstämmer med och utnyttjar bildredigeringsprogrammets möjligheter att klippa, klistra, vända bilder hit och dit utvinner hon dock maximal effekt ur just denna utgångspunkt. Den här utställningen visar konstens möjligheter att kommunicera över gränser och skillnader, samtidigt som det är tydligt hur kontextberoende våra synsätt på konst och kultur är.

Annons