Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konst och musik i rätt ideologiska ledband

Konsten och politiken hand i hand. En symbios som bara upplevs sympatisk så länge det är "rätt" politik, skriver debattören och operasångaren Jonatan Lönnqvist.

Annons

Nyligen gästade jag SVT:s program Debatt och diskuterade operasexism. I diskussionerna efteråt föreföll det som att många retade upp sig på min slutreplik – låt konst vara konst. I sammanhanget var den formulerad som en kritik av den kommissariementalitet som jag menar präglade de personer som tagit initiativ till debatten och som krävt mer genusanalys och kritik av könsmaktsordningen i operaregissörers konceptualisering av verken. Några valde att tolka citatet som att jag inte förstod att all konst är politik och menade att kulturens främsta uppgift är att kritisera makten. Jag är helt införstådd med att mycket konst, må det vara musikdramatik eller andra kulturyttringar, kan vara politiskt brännstoff. Men det blir problematiskt om man ska kräva av konstnären att alltid vara politisk. Den synen på konstnärskap för tankarna till inte särdeles demokratiska stater.

Ungefär samtidigt i Borlänge vägrar kommunala musikskolan att ställa upp med marschorkester till arbetarrörelsens 1:a majtåg i protest mot ekonomiska nedskärningar. Politiker menar att musikskolan missförstått sitt uppdrag och ägnar sig åt utpressning. Jens Runnberg skriver i Dalarnas Tidning: Att marschera under S fanor på 1 maj ses av partiapparaten som opolitiskt. Men att säga att man inte ska göra det är utpressningspolitik. Att konsten blir politik förefaller för många bara vara sympatiskt så länge det är rätt politik.

Jag medverkade en gång i en operaföreställning där regissören på kollationeringen höll ett brandtal mot den borgerliga politiken och refererade till socialminister Göran Hägglund som den där vidriga människan. Många med mig reagerade, men valde att inget säga. Som kulturarbetare förväntas man vara vänster. Bengt Ohlsson har i sina DN-artiklar på ett tydligt sätt åskådliggjort det motsägelsefulla i att ett kulturarbetarkollektiv med stark vänsterprägel så ofta försöker intala sig själv och andra att man slår från ett underläge. Jag hävdar att en kulturhändelse (teater, opera, konstinstallation etc) som syftar till att driva en vänsterfråga knappast kommer få särskilt många att höja på ögonbrynen. Skulle den nämnde regissören däremot hållit ett brandtal mot skattetrycket, fri abort eller arbetsrätten kan man nog räkna med att det skulle spritt sig till allehanda nyhetsredaktioner.

Att konst, endast med syfte att behaga, ej är eftersträvansvärt är en åsikt som vuxit sig stark ända sedan världskrigen och i skuggan av Hitlers ogillande av entartete Kunst närmast kommit att betraktas som något farligt. Vad gäller konstmusiken så förefaller den starka vurm för nykomponerad musikdramatik som fanns för några decennier sedan och som bröt med de traditionella estetiska preferenserna till stor del ha klingat av, istället gäller nu att kunna göra politiskt utmanande läsningar av standardrepertoaren. Det ironiska är att samtidigt som dessa krav på att konstmusiken ska tjäna en politisk agenda växer så blir konstmusiken en angelägenhet för allt färre människor.

1976 var Sten Broman gäst hos Hagge och gjorde bland långa utläggningar om såväl matlagning och mode en jämförelse mellan Sverige och kontinenten där han konstaterade att det i Sverige var fritt fram att kokettera över sin låga musikaliska bildning medan man i Tyskland, Österrike eller Italien skulle bli betraktad som sinnessvag om man sa något liknande. Lite talar för att situationen idag har förändrats till det bättre.

Varför det är så kan man nog finna många förklaringar till. Nedvärderingen av musikämnet i skolan är ett sådant. Länge har musiklärares främsta uppgift varit att underhålla eleverna, inte att förse dem med musikalisk bildning. I många kommuner är musikskolans främsta uppgift numera att låta eleverna prova på olika verksamheter, inte att ge fördjupning och verklig progression i ett och samma instrument (vilket såklart kostar mer). Lägg till det att barn och ungdomar fostras i en föreställning att allt ska vara kul hela tiden, annars slutar man. Men att lära sig spela ett instrument är inte kul hela tiden. Resultaten blir tydliga när till exempel Kungl Musikhögskolan har antagningsprov och konstaterar en kraftigt sjunkande nivå bland de sökande. Som samhällsfenomen är det oroande, för konstmusikens framtid katastrofalt. I slutändan blir det en klassfråga vilka som ska få en introduktion till den klassiska musiken – det blir de välbeställda som kan ge sina barn privatlektioner i musik och ge dem den utbildning skola och kulturskola inte längre förmår ge.

Ansvaret för musikundervisningens styvmoderliga behandling vilar på såväl vänster- som högerpolitikers axlar. Men det blir extra ironiskt att en vänsterrörelse som en gång i tiden startade folkhögskolor för att arbetarna skulle få bildning och kunna göra sin röst hörda gentemot borgerskapet idag är så ointresserade av att förvalta den västerländska konstmusiken. Desto viktigare verkar det då vara att musiken går i rätt ideologiska ledband. Må det vara marschorkester på 1:a maj eller kritik mot klass och könsroller på operascenen

Jonatan Lönnqvist

Operasångare och sångpedagog