Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsert med sagotema

Mer sagolikt i partituret än i det klingande, tycker DT:s recensent som fann höjdpunkten hos Mozart framför Beethoven vid lördagens konsert med Dalasinfoniettan.

Annons

Dalasinfoniettan förlängde sitt Beethovenfokus från säsongstarten i september när man vid lördagens konsert i Kristinehallen även sjösatte dennes andra symfoni. Vid rodret stod dirigenten Daniel Raiskin som gästat orkestern tidigare, senast i fjol och även lett den genom 2009 års upplaga av Vinterfest.

Konsertens tema var dock sagans värld och man inledde med Maurice Ravels orkestersvit Ma mère l’oye (Gåsmors sagor) från 1911. Ravel hade själv inga barn men var mycket barnkär. Han hör till de kompositörer, som Schumann och Prokofjev, som med entusiasm tog sig an den inte helt lätta uppgiften att skildra barnens värld i en konstmusikalisk skrud. I satser om Törnrosa, Tummeliten och Skönheten och Odjuret vävde han liv i de klassiska sagorna med en senromantiskt färgdrypande klangpalett. Vid konserten i lördag blev dock verket för torrt och pliktskyldigt framtolkat. Fantasin som rymmer hela världar både på och mellan raderna i partituret stannade nu mest i noterna.

En större spelglädje, med en mindre ensemble, ackumulerades under påföljande framförande av Mozarts oboekonsert i C-dur. Oboisten Inken Menck hör till de senaste nytillskotten i Dalasinfoniettans uppställning. Hon är ordinarie sedan i april och var redan nu programsatt som konsertsolist. Menck har månne inte den mest pregnanta av tonalstringar men en fin frasering och melodikänsla. Det samlade framförandet blev till eftermiddagens höjdpunkt och belönades med en stående ovation av hemmapubliken. Beethoven dirigerade själv uruppförandet av sin andra symfoni i Wien 1803. Den hade tillkommit i en tid av kris då det stod klart för honom att hans hörsel skulle komma att försvinna.

Ett extra hårt slag för en musiker, såklart. Av denna ångest vittnar dock symfonin föga. Den hör till hans mer extroverta och energiska verk och fungerar symfoniskt som en brygga mellan hans gamla Haydninspirerade stil och den musikaliska revolution han sedan startade med den tredje symfonin Eroican. Raiskin är en stabil Beethovendirigent. Vidare upptäcktsfärder lämnar han därhän då han lotsar mer än tolkar fram det musikaliska flödet i en följsam Dalasinfonietta. Prioriterat blev nu tempi och dynamisk verkan. Det var gediget och rutinerat. Men inte mer än så denna gång.