Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kommunens sista mjölkkor kördes till slakt

Det var en högst ovanlig måndag för lantbrukaren Sören Eriksson i byn Östanbjörka. I ladugården var båsen tomma och det som varit en morgontidig rutin sedan 1968 behövde inte göras. Men ett par liter av den sista mjölk som 13-åriga Grålla och övriga fyra kossor på gården producerade hade sparats i kylskåpet.
Ludvika kommuns siste mjölkbonde har lagt ned.

Annons

Eriksson sitter vid köksbordet och reflekterar över vad som hänt. Hustrun Gun har ställt fram kaffebröd, gjort riktigt kokkaffe och tagit fram en skvätt av den sista gårdsmjölken ur kylen

– Det känns fruktansvärt konstigt och tomt, säger Eriksson och det skymtar en tår en ena ögonvrån. Korna var ju som hundar. Jag har gått och språkat med dom varenda dag och när dom gick på bete som kom dom bara jag visslade.

På söndagskvällen kom det en transportbil från ett slakteri Dala Järna och hämtade kossorna.

– Jag känner till slakteriet och hade bestämt mig för att dom skulle dit. Jag ville inte skicka iväg dom på långa transporter eller sälja dom till en gård någon annanstans.

Det är i Sören Erikssons fall som det brukar vara när lantbruk slutar med mjölk. Kostnaderna har dragit iväg samtidigt som ersättningen från uppköparna av mjölken inte kompenserar fördyringarna.

– Jag fick mer betalt för mjölken 1983 än vad jag får i dag. Ändå är allting mycket dyrare i dag som diesel till våra tre traktorer och inköp av kraftfoder.

Han har två barn men de har andra jobb och vill inte bli bönder på heltid.

– Det är tråkigt när bruket av marker och djurhållning upphör. Allt växer igen till slut. Här i Östanbjörka var det sex gårdar som levererade mjölk när jag var liten.

Eriksson sköter om närmare 35 tunnland i byn, som andra äger, för att inte sly och småträd ska ta över.

Barnbarnet Valdemar hälsar på under intervjun. Han bor i granngården och är enligt farfar en riktig lillbonde.

– Valle kommer hit varenda dag och är med mig. Han har satt namn på tjurkalvarna vi har.

För köttproduktion kommer Sören Eriksson att fortsätta med.

– Men nu ska jag till Falun snart och sätta in en ny höftled.

Tills han är på benen igen får sonen Anders och hustrun Gun se till de åtta tjurkalvarna, som kommer råmande när han visslar på dom.

Precis som det varit med korna på gården har Sören Eriksson tagit för vana att kela och prata med kalvarna, som med tiden kommer att bli rejält stora.

I stallet finns två nordsvenskar.

– Jag köpte dom för att sätta i arbete och så blött som det varit var det tur att jag kunde använda häst när jag skulle köra in höet. Traktorn sjönk igenom, förklarar Eriksson.

Tveklöst är det så att han inte behöver se de tomma båsen för att sakna sina kor, bara tanken gör honom sorgsen.

– Ekonomiskt förlorar jag ingenting men kor har ju alltid funnits här på gården. Det blir tomt.