Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kittlande lögner

Annons

En av mina söner ljuger som en häst. Dagarna i ända. Man får veta att han blivit lämnad i affärer och hemkörd av snälla kassörskor, att han aldrig åker bil med bälte, att det står en varg i trädgården och att han inte har en enda kompis. Han ljuger om vad han äter till lunch och vad han äter till frukost. Man får dubbelkolla allt.

Ljuger gör en del konstnärer också. För att peka på missförhållanden. Eller för att väcka reaktioner. Kommer ni ihåg Anna Odell? Hon som iscensatte ett självmordförsök på Liljeholmsbron i Stockholm. Som låtsades att hon var psykotisk, blev tvångsvårdad på St:Görans psykakut och avslöjade att allt var lögn och ett konstprojekt. För att peka på problem med psykvården. Resultatet kunde vi bland annat se på Konstfacks vårutställning samma år.

Nyligen gick Hanna Widerstedt ut och avslöjade att hennes medverkan i dockusåpan Big Brother var hittepå, ett konstprojekt där hon spelat utseendefixerad, rosaklädd, anknäbbad, bantande tuttbabe som onanerat i tv. Att hon bara lurats.

Ljög gjorde också Lana Del Rey. För att bli intressantare, för egen vinnings skull. Får man förmoda. Lana Del Rey drog till med att hon var trashig trailerparkbrud. För att skapa en image, men visade sig snart vara stenrik dotter till en domännamnsmiljonär.

Folk brukar bli som galna när någon ljuger. När man drar ner brallorna på etablissemanget.

Jag tycker det kan vara rätt härligt. Både lögnen som medel för att göra världen lite bättre och lögnen som långfinger rätt upp i facet på de som bestämt vad som är rätt och fel.

Fast det kan jag ju inte säga till min son. För själva laddningen med att ljuga ligger i just det; att man inte får göra det. Det är därför han gör det.

Precis som konstnärerna. Deras projekt skulle inte bli lika uppmärksammade och synliggjorda om de genomfördes på ett mer socialt accepterat sätt.

Skillnaden mellan sonen och till exempel Anna Odell är att han inte ljuger för att skapa en bättre värld. Han gör det för att få uppmärksamhet.

Lite undrar jag just nu om Hanna Widerstedts, eller Louis Vulgorette som hon kallar sig, agenda mer liknar min 4-årige sons än Anna Odells.

Hon säger att hennes projekt är samhällskritiskt och visar på sjuka ideal. Hur då? Var är den chockerande sanningen, mer än den vi redan ser dagligen i Kissie-bloggar och Big brother-såpor? Att delta med ett alter ego, att spela en roll, är hon ju inte precis ensam om. En djupare analys eller åtminstone en vettig reflektion krävs för att hennes "konstprojekt" överhuvudtaget ska kvalificera sig som kritiskt. Även om jag tycker att offentliga lögner nästan alltid är kittlande, oavsett agenda, så vore det spännande om Hanna Widerstedt visar sig vara smartare än min 4-åring och mindre cynisk än Lana Del Rey.

Annons