Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kent Olsson sätter punkt för ett halvsekels skrivande: "Jag har skrattat och gråtit, känt förtvivlan och sökt hopp"

På väggen i servicelägenheten hängde ett gulnat tidningsurklipp.
En länk till älgjägaren, häst- och skogskarlen Busk-Johns liv – som det var under hans krafts dagar, innan grön starr tog hans siktöga och innan timmerskogen böjde hans rygg.
Men urklippet gav också en bild av lokaltidningens betydelse och tidningsartikelns livslängd och värde.

Annons

Det har blivit dags att sätta punkt.

Om några månader är det 50 år sedan jag skrev mina första rader i Falu Kuriren, uppmuntrad av legendariske redaktören Nils B Larsson, en fantastisk personlighet som omvandlade sitt svåra fysiska handikapp till en tillgång.

Under nära ett halvsekel har jag som journalist – och i 10 000-tals artiklar, korta och långa, triviala och seriösa, ofta hastigt hoprafsade under tidspress och ibland mer genomtänkta – haft förmånen att få följa samhällsutvecklingen i Dalarna, spegla stora skeenden i små, enskilda händelser och skildra människoöden.

Jag har älskat mötena med människor.

Jag har skrattat och gråtit, känt förtvivlan och sökt hopp, under samtal med tipsare, intervjupersoner, myndighetsföreträdare och läsare.

Som i mötet med pappersbruksarbetaren Knut, vars händer och framtid krossades i en pappersmaskin i Kvarnsveden den 27 februari 1964. Händerna hade dragits in och pressats platta i en glättvals – och Knut och makan levde ett liv i misär mitt i samhället.

Ur FK den 9 februari 1978, 14 år efter arbetsplatsolyckan:

Hans röst innehåller inte minsta spår av bitterhet eller självömkan när han berättar om olyckan. Men besvikelse. På samhället. Han bad om hjälp, men inget hände och hans stolthet förbjöd honom att ”tigga” om sina lagliga och moraliska rättigheter.

Hans och makans nybyggda och centralt belägna hus har fått förfalla. Han har svårt att få bort snön som faller uppifrån. Mot snömassorna som snöplogen vräker in står han maktlös. Vintertid är temperaturen i huset sällan över 15 grader. Den gamla köksspisen får inte många vedträn. Med mycken möda hugger Knut själv sin ved. För att få den att räcka måste han spara.

Behoven får han uträtta på utedass. Men här räcker protesterna inte till. Han måste ha hjälp. Trots hjälp är ”toalettbesöken” en plåga. Det som finns kvar av handlederna klarar inte kylan.

Folkstormen blev enorm och de sociala myndigheterna ryckte – äntligen – ut.

------

Eller som bevakningen av rättegången mot företagaren Mats, som förverkligade sin dröm om en egen cykelverkstad och -handel, men som fick se sitt livsverk ödeläggas av minderåriga tjuvar. Vid totalt mellan 30 och 40 inbrott bestals han på mopeder, motorcyklar, motordelar och mycket annat.

Efter tingsrättsförhandlingarna 1977 skrev jag:

Bestulen på varor för över 100 000 kronor. Firman i konkurs. De privata tillgångarna barskrapade. Sprucket äktenskap. Skönstaxerad. Nervtrassel med sjukskrivning som följd. Bötfälld.

Mats försökte nämligen få stopp på eländet och sov i sin verkstad. Han ertappade unga tjuvar på bar gärning och han sökte upp deras föräldrar. När händelserna fick ett rättsligt efterspel var det cykelhandlaren som dömdes – för ofredande efter att ha försökt ta tillbaka stöldgods. Han dömdes för att han var stor och den unge inbrottstjuven liten till växten. Han friades senare vid en överprövning i Svea hovrätt, men hans tillvaro var ödelagd.

------------

Under åren har jag vridit och vänt på formuleringar för att med ord rättvist och sakeffektivt beskriva människor, företag, framgångssagor, bränder, olyckor, andra händelser, orättvisor och mycket, mycket annat.

Och väder- och klimatförändringar, som i reportaget om igelkotten gick på egen husvisning i makarna Åhlströms fritidshus (där den lille gynnaren visade särskilt intresse för ett par stövlar) i Myrholn, Mockfjärd.

Ur FK den 7 juli 1984:

Vem gillar kyliga och och regniga somrar?

Inte en kotte.

Eller i ett av flera reportage om Grabbkalles pojkar, Birger och Gunnar Karlsson, två profiler utöver det vanliga, i Djurås.

Ur FK den 25 juli 1998:

Med hjälp av släpräfsan och en högaffel samlar de ihop det backtorkade höet och drar över en presenning. Till skydd mot det regn som aldrig är särskilt långt borta.

Det skymmer och luften känns råkall. Ännu en skur faller över de båda männen och hästen ute på ängen.

Presenningssommaren 1998.

----------

Frikyrkligheten och avkristningen av Sverige har jag beskrivit, bland genom för mig oförglömliga besök i den mycket lokala filadelfiaförsamlingens kapell och mötestält i det lilla slumrande brukssamhället Lövsjön – bortom Ingenstans och i Alltings centrum:

Ur FK 2003 och 2006:

Grusvägen från Salån slingrar sig, nästan ormlikt, genom skogen och fungerar – särskilt under tjällossningen – som en uppenbar och mycket påtaglig påminnelse om förgänglighet.

Det kärleksbudskap som predikas i mötestältet är så starkt att efter några minuter är till och med de från början så argsinta knotten fredliga.

Vägskyltarna intill tältet vid ”trons vägskäl” anger att det är 18 kilometer till Norhyttan och 12 till Salån. Men från vägskälet leder också en annan och – i djupare mening – smal väg till tro och salighet.

----------

Glesbygdsfrågorna har jag känt extra för och Dalfors Handel, som Jill Magnusson driver, utgör för mig en symbol för den obändiga livsgnista som gör att glesbygden fortfarande lever.

Ur FK den 24 september 2016:

Det är – för att travestera Dan Andersson – mil efter mil till specialbutiker och köptempel. Och snart ”går frosten tjurig i grind”.

Men i lilla Dalfors står lanthandeln – 97 år gammal och med en årsomsättning på 850 000 kronor – pall för en och annan frostnatt. Invånarna lever nära naturen och är väl medvetna om den naturliga livscykeln, att den livgivande sommaren föds som vår, åldras i höstskepnad och tynar bort under vintern, inbäddad i frostrosor.

Men naturliga livscykler gäller inte för deras butik. Den lever vidare – år på år – trots att det egentligen inte är möjligt, åtminstone inte med moderna ekonomiska måttstockar. Här hittar invånarna allt de rimligtvis kan behöva Sedan må det vara hur långt som helst mellan specialbutiker och köptempel.

Och frosten, den får tjura vid grinden bäst den vill.

----------

En av mina favoriter i det mer lättsamma berättandet handlar om konsekvenserna av när Rättviks marknads vaktchef Rolf Gisslar uppmanade alla hundägare att lämna sina skyddslingar hemma för att de inte skulle bli stressade.

Ur FK den 7 september 2016:

Men alla hundar var inte överens med vaktchefen. I en husbil intill korsningen Ågatan-Skolgatan sprang några hundar omkring i bilen och med jämna mellanrum ställde de sig upp med framtassarna på ratten. Då och då kom de åt signalhornet. När de så småningom tröttnade på att vänta på husse tog de saken i egna tassar, kom tydligen åt växelspaken (enligt bilägaren i ett polisförhör) och fick husbilen i rörelse.

Med en av hundarna ”vid” ratten backade husbilen över korsningen och in i en annan parkerad och både herre- och hundlös bil. Ett imponerat ögonvittne berättar att hunden signalerade under hela färden så att fotgängare kunde stiga åt sidan.

Och trots att de gett ordet hundförare en helt ny innebörd kunde inte vovvarna undvika en krock. Polis tillkallades, bilägarna larmades via marknadens högtalare, händelsen reddes ut och alla var överens om att man visst bör få ta med sig hunden in på marknadsområdet och i himlen – åtminstone om den är snäll och har var´t en bra chaufför.

----------

En annan är det referat från ett sammanträde med ett till vissa delar ålderstiget kommunfullmäktige som inför jul och val gärna flirtade med väljarna och utlovade offensiva satsningar. Men som ofta hamnade i bråk och långa utläggningar som utgick från "Redan de gamla grekerna...".

Jag minns att jag, något trött, inledde referatet med en sago- och John Bauer-inspirerad mening: "Bland tomtar och gammalt groll".

----------

Jag skulle vilja berätta mycket, mycket mer – om arbetskamrater och profiler som press- och bonadsfotografen Alfred Hedén – som jag jobbat med, om möten med celebriteter, om enastående företagare, om mitt jaktlag Töntligan, om fantastiska människor på fabriksgolven, om framstående och mindre lyckosamma politiker och om människor som genom sitt sätt att vara lyst upp min vardag, förvandlat söcken till helg och fått mig att älska mitt jobb.

Men berättat har jag faktiskt redan gjort – i många, många, många tidningsartiklar.

Jag är väl medveten om lokaltidningens betydelse för bygden och regionen, för vår gemenskap och vår gemensamma självkänsla och identitet som upplysta – i vårt bevakningsområde – kullor och masar.

Det är den insikten som gör mig övertygad om att lokaltidningen, oavsett utgivningsform, behövs och har en framtid.

Den insikten förstärks av minnet av Särnaprofilen Busk-Johns tidningsurklipp på väggen i servicelägenheten.

När lägenhetens taklampa reflekterades i fetthinnan på tidningsurklippet lyste det gult – som höstlöv eller guld. Det förde oss – i intervjuform – tillbaka till hans livs guldålder. Innan hans kamrater dog, innan hans hundar gick vidare till sällare jaktmarker, innan han sålde hornen och gevären för att få pengar till mat och innan han fick rullator och flyttade sitt livs ”klipp” till en vägg i en servicelägenhet.

På vinjetten till klippet fanns texten ”FK Torsdagen 22 sept 1960”.

Så nyligen.

Och ändå så längesen.

Men av livslång betydelse.

Nu och med det här har det alltså blivit hög tid även för mig att låta klippen gulna. Och att sätta punkt.

Hej, tack – och .