Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaos på akutenhar många skäl

/

Annons

Skriet från Sjukhussverige låter extra gällt i vinter. Två influensavirus, kräksjukan och RSV-smittan har slagit till i kombination med akut brist på sjuksköterskor.

Akutmottagningarna beskrivs i medierna som slagfält av såväl patienter som personal. Anställda går på knäna och överbeläggningarna duggar tätt. Larmas det inte från Kiruna eller Hudiksvall, så är det från Motala, Stockholm eller Falun.

"Jag står inte ut med att arbeta i akutsjukvården längre, sade Stefan Brandt", överläkare vid Enköpings lasarett i Expressen häromdagen.

Är smärtgränsen nådd? Just nu, i virusstinna februari 2013, skulle ett par dussin vårdplatser på ett bräde onekligen sitta fint. Bara att ha personal nog för att använda de sängar som faktiskt finns skulle sannolikt underlätta enormt, inte minst av arbetsmiljö- och av resursskäl:

Att binda upp sjukvårdspersonal med att i timmar ringa runt till redan fulla avdelningar och försöka prångla in ytterligare patienter tär och slösar resurser. Att ha patienter utlokaliserade på avdelningar där de inte hör hemma är besvärligt, ineffektivt och dessutom hälsovådligt.

Egentligen gäller saken hela vårdkedjan, särskilt den som berör våra äldre. Det bär emot att skriva klyschor om att det som krävs är landstingskommunal samverkan och rätt vårdnivå.

Men i praktiken är det det saken rör: att gamla Agda, efter en kortare sjukhusvistelse, kommer hem till en anpassad lägenhet, får tillräckligt med hemtjänst och god tillsyn eller får plats på ett särskilt boende anpassat för den sköra äldre.

Ett sjukhus kan optimeras till bristningsgränsen, men med ett så pressat antal vårdplatser kommer det likväl vara sprängfullt på en kvart om det kommunala maskineriet hackar. För då blir Agda kvar på sjukhuset, eller snart inlagd igen när det sviktar socialt. Till glädje för ingen, allra minst för Agda.

Genomsnittliga siffror på överbeläggningar, linjära relationer mellan befolkningstillväxt och åldrande är förvisso intressant information. Men den typen av statistik löser inte problemen i en icke-linjär och komplex vardag.

Tänk om det där dussinet vårdplatser står tomma om tre veckor? För varje landstingskrona finns alltid ett behjärtansvärt alternativt bruk, och vårdplatser är dyra.

På så vis är oförmågan att tillfälligt skala upp – organisatoriskt, ekonomiskt och platsmässigt – det som är mest förödande för arbetsmoral, -miljö och patienters säkerhet.

Vårdplatsbrist blir då, om uttryckets tillåts, ett symtom snarare än själva sjukdomen.

Mer läsning

Annons