Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Känslor är inte farliga"

Pia Anliot var 14 år gammal när cancern tog hennes pappa Anders från henne.
Totalt vilsen och tom slog hon in på en knagglig, destruktiv, farlig väg.
Svårt att förstå när man möter henne i dag, en kreativ glad tvåbarnsmamma som arbetar som konstnär
Hon vet att vi måste våga omfamna våra känslor, hur jobbiga de än må vara.

På något sätt går det inte att ta miste på att köket vi kliver in i tillhör två konstnärer. Keramiksaker, barnpyssel, tavlor köksattiraljer som fyller det stora köket bildar ett personligt vackert kaos. Hemtrevligt så det sprakar om det.

Pia Anliot serverar kaffet i keramikmuggar glaserade i olika färger. Muggarna ingår i hennes och maken Stellans, också konstnär och keramiker, bröllopsservis.

– Vi tillverkade servisen själva. Jag var höggravid då och gick på den energi man får som havande, säger Pia och skrattar.

Vägen fram till hennes yrkesval som konstnär tog sin början i den djupa sorg som grep tag i henne när pappa Anders gick bort för 18 år sedan.

Du var 14 år gammal då, vad händer i en ung flicka när hennes pappa försvinner ur hennes liv på det sättet?

– Åh, jag tycker så synd om henne när jag ser tillbaka på det. Min pappa var min stora kärlek, han förstod mig så himla bra, alltså jag älskar min mamma, verkligen, och vi är nära varandra i dag. Vi har haft det mycket jobbigt på grund av det som hände. Men det fanns ett speciellt band mellan mig och pappa. Och när det är så starkt blir det så...ingen i min släkt kunde komma fram och fråga "hur är det med dig" och fråga hur jag känner. Alla gick åt sina håll.

I dag kan Pia förstå att det var jobbigt för allihop som var nära familjen. Men då som ung flicka kunde hon inte sätta proportion på det som hänt. Hon gjorde kopplingen att hon och övriga i familjen måste vara hemska eftersom ingen kom till dem.

– Allt var jättekonstigt. Jag var sjukskriven i en månad och sedan kom man tillbaka till skolan där allt var som vanligt. Kompisarna var likadana som innan, deras sätt var liksom "nämen kom igen nu, kan du inte berätta något kul", minns jag att de sade.

Den stora förlusten överskuggade allt i 14-åriga Pias liv, hon tappade motivationen att gå i skola, varför skulle hon gå dit när något så stort hade hänt.

– Något hade gått sönder. I skolan hade de inte något som fångade upp mig. Jag blev mer och mer frånvarande och skolkade mer. Jag tror inte någon skolkar för att den är lat ändå är det den stämpeln som kommer och den bild jag fick av mig själv, att man är lat och omotiverad, jag vet inte hur många gånger jag hört det. Men i min kropp var sorgen så stor att jag inte kunde sätta i proportion till att nu ska jag verkligen sätta mig ner och läsa den där boken. Jag fick ingen redig sorgeprocess.

I dag är Pia övertygad om att det hade blivit annorlunda om fått stöd och hjälp att gå in i sorgen, inte med tron att hon blivit sorglös, men att hon hanterat sorgen på ett lindrigare sätt.

Små försök till samtal med sin mamma omintetgjordes av att svårigheten att uttrycka känslor i ord, från bådas håll.

– Mamma var jätteduktig på att jobba hårt för att försörja oss men hon hade inte riktigt koll på det känslomässiga. Hon hade inte det språket förstår jag ju nu.

– Då fick jag gå i bildterapi, och där hittade jag liksom en liten nyckel när jag inte hade orden. Jag hade så mycket känslor att jag blev trött, jag somnade i väntrummet varje gång. Nu ser jag ju det, åh den där lilla flickan som bara ville att man skulle se, skrik, gör vad som helst.

Det var i bildterapin som det började, att rita och måla.

Pia sökte sig till andra "outsiders", andra ungdomar som hade det svårt på sitt vis. De pratade inte direkt om sina "sår" men förstod varandra och fann tröst i umgänget. Väldigt tidigt fann de också tröst i alkohol och Pia gick in i en destruktiv nedåtgående spiral.

– Jag flängde runt, bodde i Höganäs och i Malmö, det var en riktig festlivsstil. Jag slappnade helt enkelt av när jag drack alkohol. I dag dricker jag inte, jag vill vara här och nu och tycker inte alls om att vara påverkad av någonting.

En dag, i 22 års ålder, drabbades Pia av en svår panikångestattack. Händelsen blev en stark signal.

– Jag har liksom en dag när det bara var stopp, det går inte längre. Jag bodde i Malmö då och bestämde mig för att söka till Leksands folkhögskola. När jag varit destruktiv så har jag varit så jäkla destruktiv. Men jag har hela tiden vetat att jag måste kunna vända på det här, att jag har någon slags potential. En inre glöd som jag är skitglad för.

När Pia berättar detta märks det tydligt att hon blir berörd.

– Det var skitjobbigt när jag bestämt mig, jag har haft så mycket social ångest, panikångest, har inte kunnat äta i matsalen kommer jag ihåg. Det var så tungt att bära på skulden, att känna sig så dålig. En massa skuld på ett sår som redan var öppet, det var ju inget fel det som hände.

Tredje året på folkhögskolan träffade hon maken Stellan som gick sitt första, sedan började Pia på Konstfack dit Stellan sökte och kom in året där på. Paret har i dag två barn.

För Pia är konsten ett medium som är väldigt tillåtande. När hon i dag möter människor som upplever en sorg är hon inte rädd för den.

– Att jag har den övertygelsen lugnar den som sitter där med sorgen och smärtan. Känslor är inte farliga.

Pia vet inte vilken typ av cancer som tog hennes pappas liv, hon vet bara att den inte var ärftlig. Under tiden han var sjuk pratade man inte med Pia om det, i ett försök att skydda henne.

– De skyddade mig, men jag förstod, jag började bli rädd. Min pappa var hemma då och han som hela mitt liv varit min idol, stålmannen i mina ögon, låg där och försvann, tynade bort 46 år gammal.

Pia har en syster som är fem år äldre än henne och en bror som är fyra år yngre. Sinsemellan är deras upplevelse av det som hänt helt olika.

– Systern Helene hade flyttat hemifrån när det hände och min bror Per som pappa pratat mycket med hade med sig en helt annan trygghet i det som hände.

Förra senhösten ringde Pias bror och berättade att han fått testikelcancer.

– Min första känsla var att det skulle gå bra. Samtidigt kände jag att jag började energispara. Jag klarade exempelvis inte av nya bekantskaper som inte var riktigt nära. Den kraft jag hade var för mina barn och min familj.

Efter operation och en del andra mer eller mindre krångliga ingrepp, bland annat cellgiftsbehandling, kunde hennes bror meddela att allt gått bra.

– Då bara brast det, tårarna kom.

Upplevelsen med brodern och dennes cancer utmynnade i att Pia i höstas hade en utställning i Gallerist Se Konst i Falun. Temat var tumör.

– Vi kommer ju från Gävle och Per sade att "fan det är säkert Tjernobyl", han var ett år när det hände. Det satte i gång någonting, jag ville visa att det på de dödaste platser finns något som växer där, liksom mögel och baciller, och tar över, att det alltid finns, det spelar ingen roll hur mycket vi försöker skydda oss. Då blir det också en metafor för hur mycket vi än försöker ta bort sorg så finns det ändå sorg. För det kommer vare sig vi vill eller inte. Det vi i alla fall kan bestämma lite över är hur stor påverkan det ska ha i längden.

Bär du på en rädsla att själv drabbas av cancer?

– Ja, när man har varit med om det och pratat mycket om det så känns det på något konstigt sätt som att jag skulle inte bli förvånad om jag får det. Men jag vet att jag inte kommer att dö av det, så känner jag. När jag själv har barn kommer jag in i känslominnen, så när jag kommer i pappas ålder kommer det säkert väckas grejer. Det här med cancer väcker också en rädsla att tänk om jag får lämna mina barn. Jag är inte rädd för att bli sjuk eller att känna fysisk smärta men det är det att jag älskar mitt liv så mycket och jag älskar mina barn och jag har så härliga människor runt mig. Saknaden efter det kan jag bli rädd för.

Pia menar att om vi människor skulle vara helt skyddade från sjukdom, från sorg, från död, från saknad så skulle vi spåra ur.

– Jag tror det lär oss så mycket, det lär oss uppskatta, det lär oss möta, det lär oss så otroligt mycket. Det är så dumt att värdera känslor, vi försöker knuffa undan döden och sjukdom. Men det finns ju alltid där, då är det bättre att möta det. Att inte prata om det leder inte till läkning. Man är så rädd att känslan är så stark, kanske gråter i dagar, men den kommer inte att stanna, den kommer att ändras.