Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Julia Eriksson Ståhl: Ett partiledarbyte löser inte Moderaternas kris

Det börjar blåsa upp till storm inom Moderaterna och frågan är hur länge partiledaren Anna Kinberg Batra tillåts stå kvar vid rodret. I förmiddags meddelade en majoritet av de moderata politikerna i Stockholms län att de saknar förtroende för Kinberg Batra. Det är visserligen inte direkt första gången partiledaren har att hantera interna stridigheter, men att det egna och tyngsta partidistriktet nu lyfter avgångskrav väger onekligen tungt.

Under eftermiddagen stämde Dalamoderaternas ordförande tillika riksdagsledamot Carl-Oskar Bohlin in i kören. Bohlin, som tidigare talande nog uttryckt att han har förtroende ”tills han meddelar annat”, gjorde nu detta och menade att Kinberg Batra borde be om sitt entledigande.

Bakgrunden är i grunden den svåra opinionskris som partiet befinner sig i. Den sista chansen att byta ledare inför valet bjuds redan i oktober då partistämman går av stapeln. Kritikerna måste alltså finna en trovärdig partiledarkandidat tills dess. En som dels vill axla ansvaret som Alliansens ledare och som dels är kapabel att vinna en majoritet av partimedlemmarnas gunst. Det kräver dock att Anna Kinberg Batra avgår frivilligt, för val av partiledare hanteras normalt inte så här nära inpå ett val.

Något överflöd av karismatiskt partiledarmaterial verkar dock inte stå tills buds, och kritikerna spelar således ett högt spel. Risken är att de offentliga oenigheterna, om de inte leder till ett skifte, snarare skadar väljarförtroendet än mera. Cynikern skulle kanske mena att den jäktade framtoningen kan förklaras med att många (Stockholms)moderater på allvar börjar rädas att stå utan jobb efter valet 2018. Allt sedan Anna Kinberg Batras ödesdigra invit till Sverigedemokraterna i våras har liberala väljare flytt, främst till Centerpartiet och Annie Lööf.

Carl-Oskar Bohlin, som länge stod bakom partiledaren, menar att hon helt enkelt har misslyckats med att förmedla en tydlig bild av vart partiet är på väg. Så är onekligen fallet, men frågan är om det inte finns fog för lite mer självrannsakan än så. Kommunikation är inte allt.

För medan flera nu går ut och kräver att partiledaren ska lämna uppdraget, är det allt för få som offentligt kritiserar den faktiska moderata politiken. Kanske tror man verkligen att det är en personfråga, snarare än en politisk sådan. Men de flesta väljare har nog en hyfsat god bild av hur den förda politiken ser ut rent allmänt. I allt väsentligt är ju politiken densamma som under Fredrik Reinfeldts ledarskap, med ett särskilt påtagligt undantag: den där frågan som ännu inte har besvarats med önskvärd tydlighet.

Moderaterna har helt enkelt inte lyckats vara klara med hur de ser på Sverigedemokraterna. Att inte ta det i beaktande vid en utvärdering av hur politiken går hem i stugorna känns en aning verklighetsfrånvänt. Det är klart att Kinberg Batras utsträckta hand och det vacklande som följde har fått konsekvenser. En följd är att det finns goda skäl för väljarna att ifrågasätta hur en regeringsbildning med Alliansen överhuvud taget skulle se ut, eller om en sådan är möjlig.

Vad utfallet blir i Anna Kinberg Batras strid, och hur dagens ställningstagande påverkar Carl-Oskar Bohlins ställning i partiet, återstår att se. Oavsett hur det går lär Moderaternas problem i allt väsentligt kvarstå även när vinden åter har mojnat.