Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan har fortfarande en finger med i spelet

Redan som 17-åring blev Jan Tommos hockeydomare. I 25 år var han sedan aktiv hockeydomare - varav tio år i elitserien.
Fortfarande i dag är snart 60-årige Jan domaraktiv. Men numera nöjer han sig med att vara videomåldomare vid Mora IK:s hemmamatcher.
– Jag tror att jag missat en match på sex säsonger, säger han.

Annons

Jan har på olika vis varit engagerad i ishockey i snart 50 år.

– Det började med att jag spelade ungdomshockey med Tunabro, berättar Jan. Då var jag tio år.

Men det var som 17-åring Jan bytte inriktning på sitt hockeyengagemang.

– Jag var knäskadad och kunde inte spela, så jag satt på läktaren och tittade på när kompisarna spelade. Då kom domaren, som hette Kenneth Lindqvist, fram till mig i pausen och undrade varför jag satt på läktaren och inte spelade. När han hörde att jag drogs med skador föreslog han att jag skulle satsa på att bli domare i stället.

Jan nappade på idén. Så småningom blev han till och med elitdomare och dömde matcher i elitserien i tiotalet år.

– Och det kräver minst lika mycket både fysiskt och mentalt av en domare som av en hockeyspelare, hävdar Jan. Som hockeyspelare är du på isen en eller ett par minuter i stöten. Sedan sitter du i avbytarbåset och vilar. Som hockeydomare kör man oavbrutet hela matchen och ska bedöma varje situation på isen. Man får ta ett beslut varannan sekund. Så visst finns det risk för att det kan bli fel ibland...

Med åren har hjälpmedlen för domarna blivit fler. I dag är Jan inte domare på isen längre, men han har ansvar för en av backupfunktionerna för domarna vid Mora IK:s hemmamatcher.

– Jag har ansvaret för videomåldomarfunktionen. När domarna på isen är tveksamma om det blivit mål eller inte, kontaktar de mig, och jag kan efter en granskning av videobilderna ge dem ett besked.

Jan har haft ett starkt engagemang inom domarutskottet i Dalarnas Hockeyförbund. I åtta år satt han med där, och han hade också en tid huvudansvaret för seniordomarutbildningen i Dalarna.

– Annars fick jag nog vara med om den häftigaste upplevelsen 2009. Jag jobbade då deltid som lärare på hockeygymnasiet i Mora, och fick som mentor följa en av mina elever till USA för att vara instruktör på en internationell domarkurs.

Jan är född i Ludvika. Som femåring flyttade han till Borlänge, och där har han växt upp. Han bodde också i Södertälje i 15 år innan han flyttade åter till Borlänge 1992. För fyra år sedan flyttade han till Leksand.

Ludvika, Borlänge, Södertälje, Leksand och Mora? Vilket är då favoritlaget i ishockey?

– Jag har inget favoritlag, svarar Jan diplomatiskt. Men jag tyckte det var mycket roligt när Dalarna hade två elitserielag samtidigt – både Leksand och Mora. Det tyckte jag var häftigt.

Ishockey är inte allt för Jan. Han är starkt engagerad i sitt arbete också. Som 20-åring skaffade han sig en fritidsledareutbildning i Värnamo och började sedan jobba som fritidsledare inom Borlänge kommun.

– Men nu har jag sedan 12 år tillbaka det bästa jobb man kan tänka sig, säger han. Jag är assistent på Ljungbergsgymnasiets gymnasiesärskola i Borlänge. Där får jag arbeta med utvecklingsstörda elever - och de är fantastiska att jobba med. Jag trivs jättebra.

Så någon snabb pensionering ser du inte fram emot?

– Nej, absolut inte. Jag jobbar så länge jag får. Jag får väl börja fundera över när jag ska sluta när jag fyller 65.