Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jan Guillous bräckliga sanning

Annons

Få av oss skribenter med några år på nacken kan konfronteras med tidigare alster utan att en lätt rodnad infinner sig. Det är pinsamt att bli påmind om naivitet, okunskap och blindhet för faktiska sammanhang. Men det står där. Ingen kan göra det oskrivet. Förhastade slutsatser och oförsiktiga ordvändningar kan bara ursäktas med rätten till utveckling. Det gäller i hög grad undertecknad.

Det borde även gälla ett, i egna och många andras ögon, journalistiskt orakel som Jan Guillou. Dessvärre är inte självrannsakan hans mest framträdande egenskap. Det framgick med önskvärd tydlighet när han häromdagen var huvudperson i ett märkligt SVT-program vid namn Min sanning. Tanken är att den utvalde ska få möjlighet att korrigera mediebilden av sig själv. Resultatet brukar oftast bli det motsatta, att mediebilden förstärks ytterligare. Med den utlovade sanningen på offeraltaret.

Så även denna gång. På frågan om han fortfarande är socialist svarade Guillou att han åsiktsmässigt inte har förändrats sedan han 1969 uteslöts ur SKP för att inte ställde upp på formuleringen Proletariatets diktatur. Därmed vill han framstå som en demokratisk socialist som tar avstånd från diktaturer. Det verkliga förhållandet är att han förblivit en diktaturkramare av betydande mått.

Ett av de mer flagranta exemplen på den sidan av hans personlighet är boken Irak – det nya Arabien, som han skrev 1976 tillsammans med sin dåvarande hustru Marina Stagh. Hela skriften är en hyllningshymn till diktatorn Saddam Hussein. Irak framställs som ett under av demokrati, pressfrihet och tolerans emot oliktänkande – de kurder som senare förföljdes och gasades ihjäl inte minst. Irakiska fängelser skildras som nära nog femstjärniga hotell, där fångarna har det så bra att tanken på rymning förefaller avlägsen. Och så vidare. Diktator Kadaffis Libyen klassade han en gång som det djärvaste experimentet i demokrati i hela arabvärlden. Att alla invändningar mot dessa omdömen avfärdades som ett resultat av illvillig västerländsk propaganda behöver knappast påpekas.

Därtill kommer hans synnerligen aktiva fraterniserande med extrema palestinska våldsgrupper. Han har, poserande med kpist, inte bara lovordat deras ambition att utplåna Israel, utan även det långsiktiga målet att revolutionera hela världen i marxist-leninistisk anda.

Vid bedömningen av Jan Guillous skönlitterära insatser är de här konstaterandena av underordnad betydelse. Som journalistiskt föredöme torde han dock vara gravt överskattad.