Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är en prick bland miljoner andra

Annons

För första gången i mitt liv står jag utanför en vallokal.

Det är en grå och sval eftermiddag i september, luften är krispig men behaglig att andas. Trädens löv i nyanser av senapsgult och blodapelsin ligger längs gatorna likt utkastad konfetti från en fest som ingen har orkat bry sig om att städa upp efter. När jag låter blicken följa gatan, upptäcker jag ganska snabbt att den inte bara kantas av träd - affischer och plakat med stora bokstäver i antingen rött eller blått pryder såväl busshållsplatser som gatukorsningar, och påminner förbipasserande om det annalkande valet 2010. Att det denna höst är valår råder det ingen tvekan om.

Jag minns hösten 2002. Jag gick då i fjärde klass och jag kommer klart och tydligt ihåg hur avundsjuk jag var på alla vuxna som fick rösta. Jag tänkte: "Snaaaart är det min tur att rösta, inte i nästa val, men i valet därpå."

Trots att jag bara var ett barn tyckte jag att det verkade så spännande att rösta; jag visste att man får lägga färgglada valsedlar i kuvert, och rita kryss bredvid extra roliga personers namn.

Kära läsare, som ni märker var mina kunskaper om Sveriges valsystem vid denna tidpunkt tämligen begränsade. Men trots att jag blott var 10 år gammal så minns jag att jag faktiskt längtade efter att, genom att rösta, också få vara med och bestämma.

Lyckligtvis har min uppfattning om valets huvudsyfte blivit en aning rikare med åren, men ändå finns samma längtan efter att få vara med och påverka fortfarande kvar, åtta år senare.

I dag är jag 18 år gammal och förstagångsväljare. En del frågar hur det känns, andra vill veta vilket parti jag ska rösta på - och ytterligare andra undrar om jag ska rösta överhuvudtaget.

Att jag ska rösta överhuvudtaget har så länge jag kan minnas varit en självklarhet för mig. Jag är fullt medveten om att jag bara är en liten prick bland många miljoner som röstar, men jag känner ändå att just min röst är betydelsefull. Här i Sverige finns en möjlighet, eller snarare ett privilegium, för folket att försöka vara med och påverka samhället genom att rösta. I andra delar av världen får människor sätta sina liv till för att göra sina röster hörda.

Att rösta blankt eller att låta bli att rösta överhuvudtaget finns inte på kartan för min del, och att tänka att det ändå inte spelar någon roll om man röstar är bland det värsta jag vet. Ni som är bekanta med ordspråket "många bäckar små." vet vad jag pratar om.

För första gången i mitt liv känns tre små papperslappar kanske viktigare än någonsin (bortsett från mina Stellan Skarsgård-autografer då, men det är en annan historia).

Jag grabbar tag i det stora trähandtaget och dörren till vallokalen svingas upp. En isig höstvind blåser genom mitt hår och ett leende leker i mina mungipor när jag tänker på att ögonblicket som jag har väntat på i åtta år äntligen är här.

Jag går in.

Anna Lindberg

Mer läsning

Annons