Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Jag är arg på ödet"

Hans bror Harri avled i dödskraschen vid Tolvsbo. Olle Lehto hyser inget agg mot brandbilsföraren som friades.
– Jag har aldrig varit arg på honom. Jag är arg på ödet.

Annons

För omgivningen var den 12 juli 2012 en vanlig torsdag. För Olle Lehto blev det dagen då hans på datumet åtta år äldre bror Harri plötsligt rycktes ifrån honom, 43 år gammal.

– Det var hans sista jourpass, sista dagen innan semestern. Han var mitt i livet, hans flickvän skulle flytta till honom. Han hade haft det kärvt och kämpat länge. Saker hade precis börjat ordna upp sig för honom, säger Olle.

Samma förmiddag chattade bröderna och spelade alphapet. Plötsligt slutade Harri skriva. Det var inte ovanligt, Olle visste att han kunde kallas ut på utryckning. Några timmar senare ringde Olles syster och berättade att en allvarlig olycka inträffat. Olle åkte hem till Harris två söner. De hörde om dödsfallen på radion, men fick det bekräftat först efter 20-tiden.

– Först tänkte jag bara på pojkarna, sedan på hans flickvän och på vår mamma. Jag vet inte när det sjönk in att han var borta på riktigt.

Han besökte sin brors dödsplats under helgen som kom.

– Det var en nästan utomkroppslig upplevelse. Det är svårt att sätta ord på hur det var just i början.

– Det var många om. Tänk om de åkt tre sekunder tidigare. Eller tio sekunder senare. Eller om stenen legat ett par meter längre bort.

Själv gick Olle inte på rättegången mot brandbilsföraren som misstänktes för att ha orsakat dödskraschen.

– Jag ville inte sitta och titta i en torr rättegångssal, jag åkte och jobbade i stället. Jag ville heller inte sitta och titta på brandbilsföraren ifall han var skyldig, säger Olle Lehto.

Domen föll i måndags. Brandbilsföraren friades.

– Jag är kluven över beslutet. Visst vore det skönt att ha någon att skylla på. Men jag är arg på ödet, jag har aldrig varit arg på honom. Jag vet vem han är och jag vet att det bara är bra killar och tjejer på räddningsstationen.

– Men jag är bitter för Harris skull.

Sedan olyckan har Olle försökt låta känslorna rinna av.

– Man kämpar på, fokuserar på vardagliga saker. Ibland är det som en lerig backe. Man kommer ingenstans. Det viktigaste är att kunna gå vidare. Men det finns för alltid ett tomrum.

Olle minns Harri som envis som synden. Lite snål och lätt för att ta till skrattet.

– Han kunde glömma att vi skulle grilla. Då kunde jag tänka jävla apa. Men när det var viktigt var det inget snack om saken, då ställde han alltid upp.

Det är de små sakerna som Olle saknar mest.

– Att ringa och kolla läget. Vi var som killar är, pratade inte så mycket men var avslappnat barnsliga. Vi skojbråkade och brukade få skäll av hans ex när vi brottades på gräsmattan.