Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Heder åt C som stått vid sina principer och försöker skapa integration

Annons

"Avanti o popolo, alla riscossa, bandiera rossa, bandiera rossa.”

Jag har alltid gillar den italienska socialistiska kampsången "Bandiera rossa". Trallvänligt uppmanar den folket att gå framåt för att rädda socialismen och friheten och förutspår den röda fanans triumf.

Jag log därför lite när jag först såg Centerpartiets valkampanj ”Framåt” i våras. Det finns något lätt maoistiskt över den sortens käcka uppmaningar.

Å andra sidan är det ju rätt många i dag som hellre går bakåt. De stora partierna tävlar i svartsyn och den som råkar andas om att det faktiskt går bra för Sverige anklagas för att inte ta folkets oro på allvar.

Att då stå upp för optimism, denna bland intellektuella allmänt utskrattade hållning, är i ett sådant läge närmast revolutionärt.

Centerpartiet har under den gångna mandatperioden varit det parti som jämte Vänsterpartiet tydligast varit emot de murar som resten av partierna med mer eller mindre entusiasm bygger mot omvärlden.

Det är en värderingsfråga, och de värderingarna märkes tydligt i Annie Lööfs tal i Almedalen i förra veckan.

Men oavsett värderingar så har Sverige konkreta problem med integration. Här är det ett mysterium att de partier som ojat sig så mycket, rentav målat upp bilden av systemkollaps och svartmålat den tidigare migrationspolitiken, som utrikesminister Margot Wallström (S) respektive finansminister Magdalena Andersson (S), varit så ointresserade av att lösa dem.

Nästan alla förändringar av invandringspolitiken sedan 2014 har handlat om att stänga folk ute, och nästan ingenting har handlat om att få invandringen att fungera.

Vissa beslut, som om tillfälliga uppehållstillstånd, har till och med fattats i full kunskap om att de direkt försämrar integrationen, men man har prioriterat att stänga gränserna.

Här står Centerpartiet också ut. Partiet har lagt förslag efter förslag för att faktiskt konkret lösa problem, samtidigt som man har stått upp för öppenhet.

Det hänger ihop. Om man vill kunna övertyga människor om att invandring är bra så måste integrationen fungera, invandrare måste komma i jobb så att de kommer in i samhället och bidrar med skatter till välfärden.

Centerpartiets stabila och tydligt liberala hållning har också lett till ökat stöd i väljarkåren. Det har varit välförtjänt.

I Almedalen kom så ytterligare förslag, om sänkta ingångslöner och avskaffad arbetsgivareavgift för nyanlända, om ändrad arbetsrätt och reformerad arbetsförmedling. Samt ett speciellt paket för 50 000 särskilt motiverade nyanlända med intensiva språkkurser, utbildning och praktik inom bristyrken, mentorer och obligatorisk "samhällsorientering".

Om man bortser från det allra sista, som mest känns som en eftergift åt de nationalistiska strömningarna, är det här saker som på riktigt kan förbättra läget.

I vänstern skälls det om ”apartheid” så snart som någon kommer med förslag om särskilda regler för invandrare, men IF Metall har till exempel redan avtal om yrkesintroduktion för nyanlända med 75 procent av lönen och det är svårt att se den principiella skillnaden.

Invandrare med högre utbildning får i den nuvarande högkonjunkturen allt lättare jobb, det är personer som saknar motsvarande gymnasium som fortfarande har det svårt.

Då måste vi både satsa på utbildning och sänka kostnaderna för att anställa dem. Och byråkratiska modeller med riktade bidrag har inte visat sig fungera särskilt väl.

Centerpartiet har inte den enda vägen, men de visar åtminstone på en väg, framåt.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Isobel Hadley-Kamptz