Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Badtunnornas tid är över för alliansen

Det är dålig stämning i alliansen. Inte en dag hinner gå utan att olika partiledare kommer med motsatta utspel om vilka regeringsalternativ som är möjliga.

Först sade Ebba Busch Thor (KD) att hon är beredd att bilda regering med stöd av SD. Det fick Jan Björklund (L) att gå ut och kalla uttalandet ”märkligt”, med tillägget att i så fall spricker alliansen.

Maria Abrahamsson, fram till valet välkänd M-riksdagsledamot som själv uttalat sig för SD-samarbete skrev därefter på twitter att: ”en partiledare för ett 5-procentsparti inte kan tillåtas att få avgöra Sveriges väl och ve med hänvisning till vad han lovat sina barn”.

Björklund berättade alltså förra sommaren om att han hade lovat sina barn, som är adopterade från Sydkorea, att aldrig medverka till att SD får inflytande.

Abrahamsson kan förstås tycka att det är trams, men om man inte vill ”tillåta” en koalitionspartner att stå fast vid sina löften så är det nog bättre för allas skull att bilda regering med någon annan.

En dag senare påstod allianspartierna att de nu åter var överens om att inte samarbeta med SD, men sprickorna var bara övermålade.

Det märktes också på att 20 personer i alliansen i den hemliga omröstningen om andre vice talman röstade ja till Björn Söder, samtidigt som 6 allians­ledamöter aktivt röstade mot Söder och i stället för vänsterpartiets Lotta Johnsson Fornarve.

Politikerna speglar här en djup klyfta bland alliansväljarna. Ebba Busch Thor vet att över 70 procent av kristdemokraterna vill regera med SD-stöd, medan Annie Lööf vet att bara 8 procent av hennes väljare vill det.

Inställningen till S verkar också ha svängt bland centerväljarna, nu kan sex av tio centerpartister acceptera att sitta i regering med S, vilket ska vägas mot att inte ens en av tio som kan tänka sig det med SD.

Inte bara inom alliansen går åsikterna isär, också inom moderaterna finns radikalt olika uppfattningar. Det slogs upp stort när 324 moderatpolitiker sade till Expressen att partiet borde ta makten med hjälp av SD, men i undersökningen svarade 285 moderatpolitiker, alltså nästan lika många, lika tydligt nej.

Det var velandet fram och tillbaka till SD som fick Anna Kinberg Batra på fall, men intressant nog har inte Ulf Kristersson heller något tydligt mandat i den frågan. Han ska ta makten.

Men ska han göra det genom att spräcka alliansen? Vad är partiet berett att ge SD i utbyte?

M i Skåne vill slå in på den danska vägen, medan moderater i ibland annat Stockholm redan sett stora väljarskaror försvinna till C och L och i kommun och landsting nu i stället planerar samarbete med MP.

De andra allianspartierna kan nog överleva och hitta nya roller om alliansen spricker, men frågan är vad som händer med M när sprickan i borgerligheten går rakt igenom det egna partiet. Partier lever som bekant inte för alltid.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Isobel Hadley-Kamptz