Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Islingby – byn som glömdes bort

Lars "Väder-Lasse" Andersson var en av flera Borlängebor som höjde sina röster för att den gamla skolan i Islingby skulle räddas åt eftervärlden.
När det till slut stod klart att skolan skulle rivas accepterade han, om än motvilligt, beslutet.
– Det är trist, men jag tror att vi kan leva med det faktum att skolan rivs, säger han.

Annons

Men han anser att det finns en annan aspekt på Islingby som en gammal by.

– Ja, som man har missat i ivern att bevara enstaka byggnader. Av någon anledning finns det inte någon ordentlig dokumentation av Islingby.

Han tycker att det är märkligt inte minst med tanke på närheten till järnverket.

– Ja, för alla borde förstå att när en by ligger så nära en industri av den här typen, så är ju risken stor att man kanske expanderar.

Lars Andersson säger att flera inventeringar av Borlänges byar har gjorts under årens lopp, bland annat av Dalarnas museum, och ingenstans nämns Islingby.

– Hösten 1976 kom till exempel en rapport från Dalarnas museum, en översiktlig kulturhistorisk områdesanalys, och i inledningen står det bland annat att inventeringen omfattar alla byar och fäbodar i kommunen samt vissa delar av före detta Borlänge stad. Men Islingby finns inte med, säger han och forsätter:

– Det finns 800 svartvita negativ och fältanteckningar i rapporten på Dalarnas museum, men alltså inte ett ord om Islingby och inget fotografi.

Lars Andersson konstaterar vidare att Islingbyområdet är lika frånvarande i betydligt färskare rapporter, från Borlänge kommuns kulturmiljöprogram 1998.

– Det är två ganska tjocka rapporter skrivna av två antikvarier på Dalarnas museum. Även i dessa saknas synpunkter och redovisningar av bebyggelsen i Islingby, konstaterar han.

Eva Carlsson, arkeolog på Dalarnas museum, är den ena av två författare till rapporterna. Hon minns inte exakt hur man resonerade när rapporterna gjordes, men tror att frånvaron av Islingby kan bero på att så många av fastigheterna i byn var rivna.

– Det började som en väldigt noggrann inventering av villabebyggelsen inne i Borlänge, allra först på Östermalm där jag inventerade hus för hus, vilket är det bästa sättet att göra det på, men som tar mycket tid. När vi sedan tittade runt på det som kallas för Borlänge stad, så är det möjligt att Islingby hamnade utanför, att det blev ganska översiktligt, säger hon och fortsätter:

– Jag valde inte medvetet bort Islingby för att jag inte tyckte att det var något att ha, så var det verkligen inte. Jag tror att resonemanget var att det mesta hade rivits i Islingby, även om skolan fanns kvar och lite hus i närheten.

I början av 1970-talet var Lars Andersson anställd på Gammelgården i Borlänge.

– Jag minns att vi bestämde att göra en viss dokumentation av hur mycket av byn Islingby som hade rivits vid den tiden. Jag hade ett flygfoto från Rikets allmänna kartverk till min hjälp och gick runt och prickade av rivna fastigheter och fotograferade. Vi kom fram till att ungefär en tredjedel av byggelsen var borta, säger han.

Lars Andersson kan inte komma ihåg att någon rapport skrevs vid tillfället, men han tror att material bör finnas i Tunabygdens hembygdsförenings arkiv.

Men en mer genomgripande dokumentation av bebyggelsen saknas alltså och frågan han ställer sig är varför Islingby förbigåtts så som skett, även om så inte varit fallet i precis alla sammanhang.

Han minns vägbygget för tio år sedan.

– Då var det minsanna noga, säger han och berättar om när SSAB skulle bygga den nya infartsvägen för lastbilar på Islingbysidan.

– Vägen skulle ju passera ett område med fornlämningar i marken och Dalarnas museums arkeologer undersökte området. Man gjorde också en hel del fynd, säger Lars Andersson.

Han berättar att undersökningen redovisades i en nästan 200-sidig rapport för tre år sedan.

– Det visar att fornminneslagen är mer effektiv, och det är synd att inte motsvarande gäller för att redovisa bebyggelse ovan mark, säger han.

Lite kuriöst i sammanhanget tycker Lars Andersson att det är att inte heller Karl-Erik Forsslund i sitt stora bokverk Med Dalälven från källorna till havet (1918-1939) ägnade något större intresse åt Islingby.

– Han tog fler hundra fotografier i Tunabygden på 1920-talet, bland annat i byarna, men inte en enda i Islingby.