Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Intima foton från en svunnen tid

Musiken fick Anton Corbijn att börja fotografera. I utställningen "1–2–3–4" hyllar han en svunnen era med över 400 bilder av artister som Depeche Mode, U2 och Nick Cave.

Annons

– Varje foto här är en resa för mig.

En gänglig Anton Corbijn går runt på Fotografiska i Stockholm med en blyertspenna i handen och skriver spretigt under bilderna. Väggarna är fulla av musikhistoria: där blickar Johnny Rotten, Dave Gahan, Courtney Love och Bono ner med allvarliga ansikten.

Inför utställningen "1–2–3–4" valde den nederländske fotografen ut 400 fotografier ur 40 års karriär. Vissa av dem har aldrig visats tidigare.

– Jag har minnen till dem alla, säger han med tystlåten nostalgi.

Mer än något förknippas den ikoniske Corbijn med bilder av musiker. Det var också musikintresset som fick den blyge 17-åringen att närma sig konsertscenen, med sin pappas kamera i högsta hugg.

– Kameran var en bra ursäkt. Mitt fotointresse kommer från ett grundläggande intresse av att träffa människor vars arbete jag gillar, säger han.

Framträdande i Corbijns många porträtt är också en varm intimitet, oavsett om det är Mick Jagger i kvinnokläder eller en blundande Kate Bush som fotas. Han vet själv inte hur närheten uppstår, det finns ingen metod säger han och rycker på axlarna.

– Men jag brukar inte dyka upp med tio assistenter. Jag håller en låg profil.

Samarbetet Anton Corbijn har haft med band som Depeche Mode och U2 har pågått i decennier. Han är så förknippad med dem att han ofta kallas deras osynlige medlem.

– Det är svårt för mig att vara osynlig, jag är längre än alla jag arbetar med, säger han med en antydan till ett leende.

Genom åren har han stått för allt från bandens musikvideor och affischer till scenutseende. Medan bandmedlemmarna har gått från unga killar till äldre män med familjer har deras experimentlust minskat. Men Corbijn tycker att uttrycken har utvecklats hand i hand.

– Man kan knappt tänka på U2 eller Depeche Mode utan mina verk, och det är unikt i den här branschen, säger han och berättar att han just har träffat Depeche Mode för att arbeta med affischen inför bandets kommande skiva.

Nyfikenhet har alltid styrt Anton Corbijn, i allt han gör är han självlärd. Det har lett in honom i filmens värld, som numera är ett större äventyr än fotograferandet. Fram för allt fortsätter han att undvika den väntade vägen.

– Tidningsomslag på kändisar – ett ord jag hatar – ser alla likadana ut numera. Det ser bara tryggt ut, säger han och ondgör sig över det perfekta.

I hans foton är personerna bortvända, skymda eller ur fokus. Att han bara tar bilder analogt gör också att det väntar överraskningar i mörkrummet, en spänning han gillar.

Sitt eget formspråk kan Anton Corbijn inte definiera. Men det finns en nordeuropeisk estetik som brukar uppskattas i Skandinavien, funderar han.

– Det kanske inte är så många leenden, säger fotografen och skyller det på sin barndom i en religiös familj i Holland.

Att blicka tillbaka är egentligen inte hälsosamt, slår han fast. Och först tyckte han att utställningen var deprimerande att arbeta med.

– Jag såg hela livet passera revy. Men jag är glad över att titta på bilderna. Nu får de liv, annars hade de bara legat hemma i en låda.