Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insjöbon som spelade på maharadjans födelsedag

Att på 1800-talet bege sig från Insjön till Indien var närmast otänkbart.
Det gjorde i alla fall missionären Johan Hedén som i det nya landet blev en mycket uppskattad person som bland annat spelade på självaste maharadjans födelsedag.

Annons

Anders Johan Hedén föddes 1847 och växte tillsammans med fyra syskon upp i ett gudfruktigt hem i Insjön. Redan i tidiga engagerade han sig inom Frälsningsarmén. Där lärde han känna missionärer som varit utomlands och predikat kristendomens budskap och hans kände tidigt att detta också var något för honom.

Omkring 1870 kom Johan Hedén till Indien där han omgående fick lära sig tala och skriva såväl engelska som det lokala telugu-språket. Något han gjorde så bra att han utan problem kunde samtala med lokalbefolkningen.

Johan Hedén blev också snabbt en omtyckt och populär person. Han arrangerade friluftsmöten där han talade om kristendomen samt spelade på sin kornett, alltid iklädd lokal dräkt med lång röd rock.

Men allt gick inte på räls för denne frälsningssoldat från Insjön. I Indien fanns mängder med loppor och tusentals bett av sådana gjorde att han blev liggande svårtsjuk i feber. I hela 21 dagar låg Johan Hedén medvetslös och då man inte såg några livstecken alls hos honom antogs att han var död och en gravplats utsågs. I sista stund vände dock sjukdomen och Johan Hedén kunde fortsätta sin misson i många år till.

Flera gånger begav han sig också upp i bergstrakterna och till sin hjälp hade han då en motorcykel vilken han hade fått tillskänks från det hemma i Insjön nystartade företaget Åhlén & Holm.

Under en sådan resa i Nilgirisbergen kom Johan Hedén fram till ett järnvägsbygge som drabbats av ett maskinhaveri och man stod utan reparatör. Masen från Insjön blev dock den efterlängtade hjälpen.

Ur sin medhavda väska plockade Hedén fram några verktyg och en kort stund senare fungerade maskinen som den skulle, till arbetarnas och järnvägsbolagets stora glädje.

År 1913 mottog Johan Hedén också en begäran från de brittiska myndigheterna om att vara behjälplig med att ta hand om en fångkoloni bestående av olika lokala "rövarstammar" med vilka engelsmännen inte lyckats få bukt med.

Hedén lyckades dock mångfalt bättre. Utan varken hot, vapen eller hårda ord vann han stammarnas förtroende vilka därmed också fick bättre levnadsvillkor.

Hedén startade också en pojkskola i staden Nagercoil och där kom hans stora musikaliska begåvning också till sin rätt. Förutom att han själv lärde sig spela och sjunga indiska sånger, vilket gjorde honom än mer populär bland lokalbefolkningen, bildade han tillsammans med skolans pojkar en kårorkester som blev så omtyckt att den inbjöds att delta vid firandet av den indiske maharadjans födelsedag.

Till ljuden av blåsmusik och under vajande fanor tågade Hedén och hans unga orkester genom staden. Gatorna kantades av tusentals jublande människor och vid den stora galamiddagen gjorde man än större succé.

Såväl de brittiska gästerna, vilka kände igen mycket av musiken man spelade, som maharadjan själv blev mäkta imponerade. Men Hedén ville inte enbart spela västerländsk musik utan bjöd även på indiskmusik på specialtillverkade flöjter.

Flöjterna hade han själv tillverkat av tunna mässingsrör i vilka det borrades numrerade hål. Därefter skapade han ett eget system med siffror i notskrift de indiska pojkarna kunde spela efter så att det lät precis som inhemska musiken. Maharadjan blev så belåten med framträdandet att Hedéns pojkskola sedermera fick en mycket frikostigt gåva.

1907 återvände Johan Hedén en kortare till Sverige och Insjön för att fira sin 60-årsdag. Därefter återvände han ytterligare en vända till Indien innan han några år senare återvände till Dalarna för gott.

Johan Hedén avled 1919, 72 år gammal. Totalt ägnade han 44 år av sitt liv åt missionsverksamheten i Indien.

Fotnot: Uppgifterna baseras på en text i Borlänge Tidning 1952.