Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Svensk äldrevård är en hopsjunken, misslyckad sufflé

På min ålderdom behöver jag luta mig mot äldrevården. Med pandemin som har lagt sig som ett vått täcke över vårt land har mina farhågor besannats. Samtidigt uttrycker våra politiker överraskning och förvåning.

För mig är det enkel matematik – allt började med införandet av ”Ädelreformen” i december 1992 som innebar att ansvaret för äldrevården las på kommunerna. Sedan dess har äldrevården varit kommunernas budgetregulator, inte minst när försörjningsstödet har stuckit iväg.

Gruppen äldre utgörs av osäkra väljare – en del är helt oförmögna att rösta och man har heller ingen stark röst som företrädare i samhällsdebatten. Detta syns också tydligt i statens satsningar för 2020 då man avsatte 1,5 miljarder till äldrevården samtidigt som förskola och skola får 13 miljarder och hälso- och sjukvård 12 miljarder kronor.

Förutom politiska beslut kan vi lägga till den ”svenska modellen”, eller förvaltningsmodellen, som innebär frihet under ansvar. Regeringen kan inte ge ”order” till sina myndigheter för de är självständiga. Myndigheter kan i sin tur inte ge order till regioner, de är också självständiga. Slutligen kan inte heller regionerna ge order till kommunerna som också är självständiga. Konklusionen av detta blir att ingen har ett totalansvar utan alla kan hänvisa till varandra – vilket också har visat sig nu.

Förhoppningsvis kommer modellen nu att diskuteras i en förväntad utvärdering av hur väl detta egentligen har fungerat. Det har framförts gång på gång att den viktigaste uppgiften under pandemin var att skydda äldre och framför allt äldre-äldre. Nu visar en färsk undersökning från Socialstyrelsen att 90 procent av de avlidna är över 70 år och drygt hälften av dessa är knutna till äldreboenden, särskilda boenden eller hemtjänst. Siffror som dessa hade i näringslivet tvingat vilken chef som helst att avsättas men i Sverige utkrävs inget ansvar med den modell vi har.

Bristerna är häpnadsväckande, men inte förvånande. Bristande rutiner, hygien, utbildning, skyddsutrustning och språkkunskaper förstärkt av dåliga anställningsvillkor – inte minst timanställning och de konsekvenser det för med sig.

Jag delar heller inte Camilla Andersson Sparrings (C) uppfattning om att det inte behövs språkkrav för att arbeta inom hemtjänsten. Är det meningen att jag själv ska gå Komvux för att lära mig ett annat språk för att kommunicera med min skötare? Vi behöver den utländska arbetskraften för att hemtjänsten ska fungera men är det så märkvärdigt och politiskt sprängstoff att införa ett språkkrav? Det säger väl sunt förnuft att brukare och skötare ska kunna kommunicera med varandra.

Bakom dagens situation i äldrevården ligger politiska beslut, även om man efter bästa förmåga försöker skylla ifrån sig. Och det finns nog all anledning att debattera den svenska modellen, det visar nu verkligheten. Ta ert ansvar för just nu är svensk äldrevård som en hopsjunken, misslyckad sufflé.

PG Eklöf, Falun

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare