Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Ordet "välfärd" har förlorat sin betydelse – Sverige behöver rehumaniseras

Ordet "välfärd" har i Sverige länge kunnat skrivas med ett utropstecken efter. Den så kallade svenska modellen är något vi har visat upp för omvärlden. Men ett utrop består inte i en evighet utan försvagas med tiden och genomgår olika söndringar. Numera borde vi skriva ”välfärd” med ett frågetecken efter. För vilken välfärd vill vi ha och vad menas idag med välfärd i ett mänskligt liv? En allt för djup fråga för det politiska livet eftersom vår tid endast ser det som går att räkna i pengar, statistik och mätbar materia.

Vård av livet är idag en fråga om ökad materia med ytterligare industrialisering av våra livsbeteenden. Det är i vår tid bättre välfärd att vi har en maskin som strimlar morötterna än att vi gör det själva med en kniv. Det är mängden materia som ska rädda oss igen och igen.

Nu planeras det inom EU hur vi ska få hjulen att rulla igen efter covid-19. Summor som tusen miljarder euro diskuteras i form av bidrag. Återigen ska materialismen köra på utan att tvingas ifrågasätta sitt eget välfärdsbegrepp. Det vi har framför oss är ett större problem än ekonomi och snurrande hjul i ett marknadstänkande. Det stora problemet är vi själva, vi som människor, som individer och samhällsmedborgare.

Nu när vi är inprogrammerade att tänka att varje människa vi möter kan vara en potentiell smittbärare som kan döda oss med covid-19 så är frågan vad som har hänt med oss som människor? Kan samhället bli mer avhumaniserat än såhär när vi ska se genom plexiglas med både plasthandskar och visir? Överallt finns livshotande detaljer som vi måste tänka på och medias röst skriker ut som hesa Fredrik som vore vi i ett krigstillstånd.

Individer gömmer sig i sina hem och vänjer sig vid en självvald fångenskap som blir både fysisk och psykisk och kommer att prägla vårt tänkande för lång tid framöver. Människor som inte får social stimulans tappar känslan för livsmening och för sitt sammanhang. Att bli isolerad sänker motståndskraften och vi drabbas av fysiska och psykiska sjukdomar.

När samhället blir tillräckligt kallt på mänsklighet växer ett hål på insidan för det mest elementära i livet är att kunna tro på något – om inte annat så måste vi tro på våra egna liv och på att vi har ett människovärde.

Det vi borde göra nu är att omdefiniera begreppet välfärd och hitta instrument för att värdera de humanistiska värdena och ge dem en ny plats i själens läkande process. Vi måste våga tro på samtalets betydelse, kulturens befriande kraft att skapa liv och identitet och att vi behöver humanism och andlighet – inte kemiska piller – till själens återhämtning. Vi måste gå utanför den materialistiska boxen och finna nya öppningar.

Vi behöver en insikt om att vi alla är nödvändiga i arbetet för att återerövra det mänskliga till oss själva. I att rehumanisera vårt samhälle – det samhälle som måste bestå främst av människor som är välfärden, inte den politiska retoriken.

Per-Arne Bengtsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare