Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

INSÄNDARE: Nariga händer och kramabstinens

Doften från handspriten lägger sig långsamt när jag för femte gången idag smörjer in mina händer med mjukgörande kräm, en sån där riktigt dryg och fet variant. Det svider lite, precis som kramabstinensen och saknaden av den vanliga vardagen gör.

Jag har det inte värre än någon annan, snarare tvärtom. Jag har det oförskämt bra jämfört med dem som sliter inom vård och omsorg, de ensamma, de som ska fatta de svåra besluten och dem som just nu kämpar för sitt liv i en sjuksäng. Lik förbaskat stämmer jag in i alla sorters klagan, som jag dessutom spär på med min egen.

Jag har under de senaste två månaderna införskaffat extra mycket rätt att klaga på min man som inte dammsugit eller lagat maten, han är ju faktiskt permitterad. Och så snart minsta strand visas på tv är bitterheten där – jag som skulle iväg till solen och den heta luften i slutet av maj. Förbannande corona. Och förbannade människor som trängs med mig på Ica, hur svårt kan det vara att låta mig gå först?

Men så ser jag honom, han som tillfrisknat, men som har flera månader av rehabilitering framför sig. Och så hör jag henne, hon som är rädd i sitt eget hem. Och så läser jag om alla de människor som somnat in och lämnat förtvivlade anhöriga efter sig.

Jag vaknar till flera gånger varje dag.

Mitt i min självcentrering öppnas fönstret och jag inser att jag är en av dem som har det förspänt. Jag har ett jobb att gå till, en familj som älskar mig, en kropp som vill och kan träna. Och jag har en telefon som inte är tyst.

Min händer är nariga och jag har svårt att låta bli kramandet. Men jag behöver göra och låta bli ett ganska bra tag till. Det behöver också du göra.

För det här är inte över än, även om vårsolen och tröttsamheten försöker övertyga oss om motsatsen.

Om vi inte kan fortsätta att följa riktlinjerna för vår egen skull, så bara måste vi göra det för andras skull, för de som har större bekymmer än sina inställda resor och permitterade partners.

Snälla, håll avstånd till mig och till andra – vi vet ju inte vem av oss som är bärare. Fortsätt tvättandet och spritandet. Och snälla, stanna hemma om du är sjuk. Det kan faktiskt vara du och jag som räddar liv, även om vi aldrig får veta det.

Marita

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare