Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Min fyraåring har autism – han är inte bara olydig

Det är en fin sommardag när jag och sonen ställer oss i corona-kön för att köpa glass. Han blir intresserad av den blåa glassen två pojkar äter, jag hinner precis stoppa honom från att doppa en sked i deras glass.

När det blir vår tur får han sin vanliga vaniljglass. Han verkar inte vara nöjd alls och vill kasta glassen. Hans frustration ökar, tårarna rinner och gnällandet börjar. Han springer till disken och ställer sig så att han ska kunna se glassortimentet.

Han är fyra år, har autism och kan inte prata. I vanliga fall kan han peka ut vad han vill ha men inte när han redan är i affekt. Att försöka ta honom i handen och gå är inte någon bra idé, då skulle han lägga sig på marken och gråta ännu mer.

Då ser jag att en dam i kön blev upprörd av min gnällande son och till slut säger hon: ”Ta bort ungen!” Jag svarar att min son inte förstår och hinner inte förklara mer innan hon säger: ”Jag har både barn och barnbarn och vet hur ungar är”. Jag frågar henne om hon också har ett barn med autism som inte kan prata och uttrycka sig. ”Ta bort honom bara!” I hennes ögon är han bara olydig. Hon går iväg och sätter sig vid dottern och barnbarnet och fortsätter fika.

Jag önskar att samhället hade mer kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Alla barn är olika, om ett barn gråter betyder det inte automatiskt att det handlar om gnällighet. Kanske är det barnets enda sätt att kommunicera i den situationen.

Numera går vi och köper glass med en färgkarta.

Funkismamman

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare