Det är tidig morgon i Coronatider. Badviken ligger blank och tyst under solens strålar. Nyss var det oro bland änder och kanadagäss. Måsar hade lyft från sina bon från vassen i sydväst i en skränande flock för att tystna när faran var över.
En lätt bris, som från ingenstans, krusar ytan. En osynlig hand som smeker jorden? Och en fisk vakar nära land, ett plask som klyver tystnaden och en skuggning mot ytan och fisken är borta.
Vid badstranden står en cykel lutad mot de uppdragna badbryggorna, ett bylte med kläder ligger i en hög på bryggan och en ensam man är på väg ut i vattnet.
Det syns på mannens hållning att vattnet är kylslaget. Han har stannat till för ett kort ögonblick med uppdragna axlar, står tvekande och ser ut över sjön innan han sänker sig ner i vattnet och simmar ut mot sjöns mitt.
Han simmar med lugna, jämna simtag. Han har ingen brådska. Han har hela livet framför sig. Och när han når mitten av sjön fortsätter han att simma. Han simmar rätt in i solen och är borta.
Brisen har lagt sig. Sjön ligger blank och tyst. Livet är som en viskning, ett blänk i en vattenspegel; en tår i ditt öga.
Jan Weilander
