Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Det utbredda näthatet trycker ned våra barn i skoskaften - tänk efter innan du uttrycker dig!

Annons

Jag var runt 10 år när jag fick besked om att musikskolan i Smedjebacken inte hade några pengar kvar. Vi som då stod på tur för att erbjudas möjligheten att lära oss spela instrument skulle aldrig få chansen. Jag fick då en riktig snilleblixt och skrev ett brev till skolan där jag naivt föreslog att om vi elever donerade vår veckopeng skulle musikskolan kunna finnas kvar.

Jag minns inte riktigt hur - men jag tror att någon av lärarna uppmärksammade min idé och skickade brevet till den gratistidning som delades ut i kommunen. Mitt brev blev publicerat.

Idén var inte hållbar. Den hade aldrig fungerat. Som barn förstod jag inte vilka summor det rörde sig om eller att min snilleblixt inte var genomförbar - det spelade ingen roll. Där fanns en vilja, ett samhällsengagemang, som jag är glad över att det uppmuntrades genom publiceringen. Jag är också glad över att internet inte fanns när jag var barn.

Näthat kommer nämligen i alla olika former. Ibland handlar det om direkta personangrepp i de mest vidriga av former. De senaste åren har jag dock uppmärksammat en annan sorts näthat - den brutala ”ärligheten” som vissa människor sprider.

Det är nästan så jag tror att en del personer anser det vara en plikt att trycka till och uttala sig så negativt som de kan om andras åsikter, idéer och tankar. Det hände senast när jag på Dalarnas tidningars Facebook-sida läste kommentarerna till en artikel om 10-åriga Wilma som skrivit ett brev med en snilleblixt om namnbyte på vårt land till statsministern - och fått svar. Negativitet är så enkel. Den bara kommer. Till slut ser man inte längre vem det är man hatar mot, man bara kör på. Till och med mot en 10-årig tjej.

Tack och lov uppmärksammades negativiteten i ett annat inlägg på Facebook där man uppmuntrade till att istället sprida kärlek. I skrivande stund har Wilma fått mer kärlek än hat. Men ska detta nya inlägg verkligen behövas?

Vi, som faktiskt är vuxna, ska föregå med gott exempel så att våra barn inte blir mobbare. Vi kan, när det behövs, föra fram konstruktiv kritik istället för påhopp.

Vi vuxna ska, innan vi låter fingrarna knattra över tangenterna, ta ett par sekunder och överväga följande: vad vill jag säga och varför vill jag säga det? Är det konstruktivt? Skulle jag säga det om personen stod framför mig, utan att det uppfattas som otrevligt och elakt?

Barnen är vår framtid, och vi ska vara oerhört glada över att det finns barn som engagerar sig, även om vi inte håller med om idéerna. Vi borde peppa och uppmuntra dem - så att de fortsätter våga göra sina röster hörda. Vi ska inte trycka ner dem i skoskaften för att vi tycker att vi vet bättre själva.

För ärligt talat - att näthata mot en 10-årig flickas förslag om att byta namn på Sverige, som vore det något statsministern seriöst överväger, är att visa att vi vuxna verkligen inte alls vet bättre själva.

Sandra Christiansen

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons