Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasmus, 11, räddade 90-årig livlös dam: "Jag ville inte smita som de andra"

Den gamla damen hade ramlat huvudstupa på trottoaren och låg till synes livlös. Bil efter bil passerade utan att stanna. En person vågade sig fram – Rasmus Ehn, 11 år.

Annons

Det var en vanlig tisdag i Kumla, och Rasmus var på väg hem från skolan. Sin vana trogen traskade han längs Kungsvägen mot hemmet på Vattugatan.

Men tisdag 10 januari skulle inte bli en vanlig dag med fika, läxor och häng med kompisar. Den här dagen skulle Rasmus Ehn bli en hjälte och en sann medmänniska.

När Rasmus kom till rondellen vid Kungsvägen-Drottninggatan stannade han upp. En och annan fotgängare skyndade förbi på övergångsstället. Rasmus väntade tills några bilar hade passerat i den tätt trafikerade korsningen, tittade åt höger - och blev alldeles kall.

– Jag såg henne direkt. Det var en gammal tant som låg där, med ansiktet mot trottoaren. Hon var alldeles stilla. Lever hon, tänkte jag. Eller är hon död?

Rasmus blev rädd. En gång när han var mindre blev han skrämd av en arg gammal tant som ogillade barn. Den händelsen kom för honom igen där han stod, och obehaget växte. Rasmus tittade sig omkring. Bil efter bil passerade på gatan och han undrade : Varför stannar ingen? Varför är det ingen vuxen som gör något?

– Jag tänkte att jag pallar inte det här, jag drar. Men sen kom jag att tänka på en grej vi såg på You tube för ett tag sedan.

Rasmus har sällan känt sig så rädd och ensam. Den 90-åriga damen låg utslagen och blödande på trottoaren, och ingen verkade se det. Men Rasmus svalde rädslan och gick fram för att hjälpa henne.

Det var en film där man fejkat en liknande situation som den Rasmus nu stod inför. En person låg svårt skadad på en gata. Även på filmen skyndade folk förbi utan att stanna, utan att vilja se, bråttom till något annat. Sådan ville inte Rasmus vara.

– Om jag sticker nu är jag lika dålig som dom på filmen. Jag ville inte smita som de andra. Och nu är det verklighet, tänkte jag.

Hann du tänka allt det där?

– Ja, och sen gick jag fram till tanten. Jag rörde vid henne och frågade om hon behövde hjälp att resa sig, berättar Rasmus.

– Hon sa att hon hade ramlat, men hon var yr och vimsig. Och när hon lyfte upp ansiktet såg jag att hon blödde jättemycket.

Här var det som damen ramlade och blev liggande, precis intill korsningen Drottninggatan-Kungsvägen i Kumla, där bilar passerar mest hela tiden.  Efteråt har Rasmus funderat på varför det tog sådan tid innan någon vuxen kom till undsättning.

Rasmus stack genast ner handen i sin ficka för att ta fram mobilen och ringa 112. I samma stund mindes han att mobilen var kvar hemma.

–Jag brukar alltid, alltid ha min mobil med mig, och så hade jag glömt den just den här dagen! Då blev jag riktigt frustrerad. Men jag tänkte att jag stannar hos henne tills någon mer kommer.

Vid det laget började folk reagera. Ett barn som halvsitter hos en 90-årig, blödande människa. En bil stannade och någon ringde efter ambulans. Den var snart på plats och damen fördes till sjukhuset.

Rasmus mamma brukar säga att han har ett hett temperament ibland. Men i dag kan hon och hela Kumla glädjas åt att Rasmus också har ett hjärta av guld. Först såg han till att den skadade damen fick hjälp, efteråt tvättade han till och med trottoaren.

När uppståndelsen runt ambulansen lagt sig och folk skingrades stod Rasmus fortfarande kvar. Men nu var han inte ensam längre, och det var han glad för.

-Det var en tjej, eller kvinna, som blev kvar hos mig, hon var väl ungefär lika gammal som min mamma. Det var skönt att ha någon att prata med.

Rasmus kände sig ledsen för den gamla damens skull, och han var bekymrad för att trottoaren var blodig. Det såg inte trevligt ut, tyckte han. Rasmus ville att de skulle tvätta trottoaren. Det tyckte kvinnan var en bra tanke. Hon bodde alldeles intill, så tillsammans gick de till hennes tvättstuga och hämtade varmvatten.

Innan den gamla damen ramlade hade hon varit och handlat. Rasmus och kvinnan som hjälpte honom samlade ihop sakerna och funderade på hur de skulle kunna fixa hem dem åt damen. Med lite gemensamt detektivarbete lyckadesde få fram telefonnumret till en granne till damen. De ringde upp grannen och fick beskedet att hon skulle komma hem strax.

-Sen var hon som var med mig tvungen att sticka hem till sina barn. Men jag satte mig på en stenmur och väntade tills den här grannen kom och tog hand om sakerna. Sen gick jag hem.

Hur kände du dig efteråt?

-Jag tänkte mycket på den gamla tanten, det kändes oroligt. Jag undrade ju hur det hade gått med henne.

-Sen tänkte jag på dem som bara körde förbi utan att stanna. Såg de henne inte? Eller brydde de sig inte? Och då kände jag mig rätt så glad och stolt ändå - att jag vågade gå fram.

Senare fick Rasmus veta att det hade gått bra med damen. Sönderslagen och omskakad av fallet i gatan, men ändå välbehållen. I dag är hon hemma i Kumla igen.

Mer läsning