Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hotet mot demokratin

Annons

Tänk dig att det plötsligt inte kommer vatten när du vrider på kranen. Eller att det är smällkall vinter och elen slutar fungera. Eller att butikerna är tömda på livsmedel eftersom transportsektorn är utslagen.

Det är bara några exempel på de skador som en ensam datahackare i teorin kan åstadkomma. Oavsett om förövaren drivs av samhällshat eller omnipotens sätter dylika scenarion såväl våra säkerhetssystem som demokratiska traditioner på hårda prov. Vi vet redan att unga människor är måttligt intresserade av att engagera sig i partier och driva frågor på parlamentarisk väg. Det tar för lång tid. Resultatet blir för urvattnat. Dessutom tvingas man ägna kraft åt spörsmål utanför den egna intressesfären.

Då känns ad hoc (enfråge)-aktioner som att mailbomba myndigheter mer tilltalande. Eller varför inte – utan att ens behöva ta på sig skorna och gå utanför dörren – genom några knapptryckningar åstadkomma datakaos hos institutioner man ogillar. Den här utvecklingen är ett större hot mot våra demokratiska inrättningar än vi tillstår. Oroande är att vi trots att företeelsen ingalunda är ny fortfarande saknar mental och ideologisk beredskap för att bemöta den på ett konstruktivt sätt.

Förra veckans digitala attacker på centrala myndigheters hemsidor talar sitt tydliga språk. Vi stod i det närmaste handfallna. Ämbetsmän i centrala och känsliga positioner fick hålla till godo med hotmail-adresser med minimal datasäkerhet när de skulle meddela sig elektroniskt med omvärlden.

Och enligt experter på området är det vi sett hittills bara toppen av ett isberg. I en nära framtid kan vi förvänta oss alltfler och alltmer raffinerade cyberattacker mot potentiella mål som nationella ledningssystem, finansiella centra och civil luftfart. Det mest frustrerande är att det i nätvärlden är så lätt att sopa igen spåren efter sig. Oftast vet vi inte om fienden är en gymnasist som har tråkigt eller en terrorist med en helt annan agenda.

Angriparen kan även vara en främmande statsmakt. Datakrigföring är idag en realitet. Det mest kända exemplet hittills är USA:s sofistikerade intrång i det datasystem som styr Irans kärnkraftsprogram. För att gardera sig mot attacker i motsatt riktning har USA – i likhet med till exempel Ryssland och Kina – upprättat en nationell strategi med ett särskilt kommando på området.

Så långt har vi dessvärre ännu inte kommit i Sverige. Först måste vi en gång för alla befria oss från illusionen att vi är bäst i världen på datasäkerhet.