Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hoppfullt trots samhällskollaps

Flera utdragna kollapser är att vänta. Det hävdar miljöjournalisten David Jonstad i sin bok Kollaps - men utan att måla framtiden helt svart. Pär Fagerström läser att det ändå finns hopp för mänskligheten.

I en berömd Stanley Kubrickfilm spelar Peter Sellers den mystiske Dr Strangelove, f d nazist och vetenskaplig rådgivare åt USA:s president. Domedagen är nära, men Dr Strangelove har en idé om hur en spillra av mänskligheten ska överleva, vilket förklarar filmens undertitel: "Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben".

Miljöjournalisten David Jonstad utgår i sin alarmistiska, men absolut tänkvärda, bok Kollaps från att, om inte domedagen, så i vart fall vår moderna civilisations sammanbrott, är oundviklig.

Jonstad har flitigt studerat kollapsforskningen, och hans slutsats är att kollapsen kommer, eller snarare flera utdragna kollapser. En ekonomisk i form av galopperande finansiella kriser. En ekologisk i form av klimatkatastrofer. Och en energikollaps, i form av fossilerans slut.

Vår civilisation och dess regeringar gör motstånd, förstås, och vinner säkert temporära pyrrhussegrar. Men kollapsen inträffar, sist och slutligen, därför att våra system är alltför komplexa. Komplexiteten, alltings beroende av allting, blir vårt fall, menar Jonstad. Som för det gamla Rom.

Jonstad berättar hur drottning Elisabeth vid ett ekonomiseminarium efter finanskraschen 2008 frågar varför ingen sett vad som höll på att hända. Ingen kunde svara. Efter en månad hade forskarna samlat sig till ett svarsbrev - orsaken var "en brist i den kollektiva föreställningsförmågan".

Jonstad hämtar sinistra fakta ur många källor för att bygga upp läsarens förmåga att förstå och föreställa sig vår civilisations nedgång och fall.

Sin egen föreställningsförmåga använder han främst för att ge en bild av hur det kan bli sedan och hur vi kan förbereda oss. Han blundar inte för riskerna av krig och våld. Men - och här blir Jonstad en hemvävd Dr Strangelove - han tror att människors anpassningsförmåga, solidaritet och vilja till samarbete ändå leder till att vi klarar oss.

Vi kommer att inse att vi sitter alla i samma båt, och kommer att hjälpa och stötta varann. Som i London under blitzen. Vi lever vidare, men med mindre resurser, i småskaliga samhällen, med egen odling i kolonilotter.

Själv bor Jonstad i en "ekoenhet" i Sörmland, en gård ägd genom en ekonomisk förening där ett femtontal personer strävar efter självförsörjning.

Dr Strangeloves version av mänsklighetens överlevnad i den nukleära vintern var annorlunda - ett gäng unga män i ett bergrum, var och en med ett harem med tio vackra kvinnor.