Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henrik Johansson: Vi var "Krylboungar" och Avesta såg ner på oss...

Artikel 30 av 50
Problemen i Krylbo
Visa alla artiklar

Annons
En pojke hukar i det oklippta gräset utanför ett av Krylbostäders hus. Ledarredaktionens krönikör Henrik Johansson menar att vi inte har råd att låta nya

För något år sedan skrev jag en text om tiggeriet i Avesta och avslöjandet om hur flera av de romer som befann sig här utsattes för en form av människohandel. Min huvudsakliga poäng då var att vi som civilsamhälle måste reagera bortom kommentarer om att ”skicka hem dem” och ”vad var det jag sa”. Det löser inget.

Samma känsla väller över mig när jag läser AT/DT:s granskning av situationen i Krylbo. Varför säger vi Avestabor inte ifrån?

Under tio år bodde jag på Ponsbachsvägen i Krylbo. Lägg därtill alla de helger som jag dessförinnan tillbringade hos mormor Inga-Maj på samma gata. Jag har hunnit se nybyggnation och förfall, flyktingvåg och utflyttning, misär och glädje. Men det bestående intrycket är att Krylbo är en ort i ett eskalerande förfall.

Jag minns så väl hur det fanns folk från Avesta som under min högstadietid hånade mig för min bostadsadress. ”Bor du på Ponsbachs?”, sade man med avsmak i munnen samtidigt som jag försvarade mig med att jag bodde i början av vägen, i de ”finare delarna”.

Men i ärlighetens namn, vem var jag att låtsas som om jag vore bättre än de människor som bodde på 10B eller 20A. Vi hade ju alla växt upp tillsammans. Handlat cigg åt mormor på tobaksaffären. Kastat plommon på bilar från tågbron. Frusit när vi sena kvällar vandrat hem längs med "Krylborakan" illa klädda efter att ha ”hängt” på gågatan i Avesta.

Vi var Krylboungar, barn man såg ner på. Barn från en ort som kallats och kallades för ”Kanylbo” och ”Asylbo”.

När ledarredaktionen bad mig skriva om Krylbo var min instinktiva reaktion att jag skulle rikta en ordentlig känga mot de styrande i Avesta, både nuvarande och tidigare kommunledningar. Förfallet i Krylbo har varken varit osynligt eller kommit som någon överraskning.

Men när jag började grotta ner mig i Avesta Tidnings arkiv från mitten av nittiotalet var det något annat som fick mig att reagera. Inte det lokalpolitiska käbblet. Inte lustiga bildposeringar som AT:s fotograf lyckades förmå folk att ställa upp på. Utan något annat.

Den 13 april 1995 mördades Lars Hellberg, en blott femtonårig ung kille, omtyckt av sina vänner och älskad av sin familj. Ett dåd som kom att skaka hela Avesta.

Jag var där. Eller snarare, jag var på den fest som Lars och hans vänner var på väg till. Min minnesbild är vid det här laget något vag men jag minns att jag tittade ut mot platsen där Lars mördades och att jag såg en stor grupp ungdomar utan att reflektera närmre över det. Det jag däremot tydligt minns, särskilt efter grävande i AT:s arkiv, är hur Avesta kom samman efter denna fruktansvärda händelse.

Jag minns sorgen bland ungdomarna, minnesfonden som startades och samlade in stora summor, den enorma demonstration som fick Avestabor att gå man ur huse. Jag minns hur vi reste oss.

Mottot för antivåldsmanifestationen till minne av Lars Hellberg var: ”Från våld till framtidshopp” och talarna avlöste varandra med ord om hur vi ska engagera oss mer i våra ungdomar, visa ett starkare civilkurage och det gemensamma ansvaret vi alla bär i ett samhälle.

Och även om dessa ord säkert kom att påverka många de följande åren kan jag bara konstatera – såhär 23 år senare – att det tyvärr stannade vid fina ord.

I Krylbo har vi sett mordförsök och, vilket blottläggs i AT/DT:s pågående granskning, allmänt social misär. Men reaktionerna bortom arga utrop i sociala medier har uteblivit.

Vad behövs för att vi kommuninvånare ska vakna till liv och minnas det vi sa och lovade varandra efter Lars död? Ett till mord? Eller har vi helt enkelt kapitulerat och skjutit över allt ansvar på andra, på stat och kommun?

Jag tror inte att problemen i Krylbo löses genom enbart större polisnärvaro och att kommunen tar över de mest nedgångna bostäderna. Vi behöver insatser från civilsamhället.

Ett starkt föreningsliv kan hindra vägen in i brottslighet, eller ge en välbehövlig väg ut. Föreningslivet kan hjälpa till att överbrygga det glapp mellan föräldrar, myndigheter och ungdomar som inte sällan uppkommer i puberteten.

Lika lite som vi som invånare kan skjuta över allt ansvar på staten kan föräldrar skjuta över ansvaret på skola och föreningslivet. Föräldrarna måste finnas där – i allt från att ha koll på vad de egna barnen gör på kvällar och helger, till att överföra förtroende för vuxenvärlden och myndigheter till nästa generation.

Det sista är inte enkelt när det finns vuxna människor som Krylbostäders vd Christian Kirkman-Möller, vars förnekelse av bostädernas förfall får mig att tänka på den dåvarande irakiska diktaturens informationsminister "Bagdad-Bob", som timmarna innan huvudstaden föll sade att "Amerikanerna är inte här. De är inte ens i närheten."

Människor som bor i Krylbo och i de nedgångna bostäderna måste säga ifrån, samverka med kommun och polis och börja ta tillbaka sitt område. De vet bäst vad som akut behöver åtgärds och var kriminaliteten frodas. Folk som Anders, Marlek och Louise – vilka vågat gå ut med namn och bild i tidningen – ska hyllas och stöttas för sitt mod och sina ord. De visar att det finns människor bakom varje fördom, människor som förtjänar bättre än en illa genomtänkt kommentar på Facebook.

Sist men inte minst måste vi andra, vi som flyttade iväg eller aldrig ens bott i Krylbo sluta föra det sociala stigmat vidare till våra barn. Vi har inte råd med ytterligare en generation av ”Krylboungar”. Barn som redan från början vet att de inte får en ordentlig chans. Barn som tvingas växa upp i miserabla förhållanden i ett område som tagits över av brottslingar.

Vi måste säga "hit, men inte längre!". Vi måste vända utvecklingen. Och vi måste göra det tillsammans.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Henrik Johansson

Annons