Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henrik Johansson: I de feministiska influerarnas värld går Instagram-inlägg före verklig politisk förändring

Annons

Tisdagen den 11 juni släppte Fastighetsanställdas förbund tillsammans med LO-sammanslutningen 6F en rapport, och därtill ett förslag, om hur svensk lönebildning ska fungera i framtiden. Förslaget har potential att bli den största satsningen på kvinno- och låglöneyrken som gjorts på över 20 år.

För transparens skull vill jag vara tydlig med att jag är djupt partisk i frågan då jag är anställd av Fastighets. Jag vill ändå ta mig friheten att göra en observation.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer men enkelt förklarat har fackförbundet IF Metall med sin motpart förhandlat fram ett ”märke” inför varje avtalsrörelse. Märket i sig är en lönenivå som de andra fackförbunden har att förhålla sig till. Oavsett om deras marknad gått bra, eller om det finns många lågavlönade bland medlemmarna, så är det märket som gäller.

”Surt sa räven, men det här är det bästa för Sverige” har svaret varit till industriavtalets kritiker.

Men är det verkligen så? Nej säger 6F. De menar tvärt om att det finns andra sätt att göra upp om satsningar i en avtalsrörelse. Man menar till och med att deras förslag, Lönebildning för en ny tid, har potential att göra stora låglönesatsningar och därmed skynda på LO:s jämlikhetsmål om att halvera löneskillnaderna mellan kvinnor och män till 2028.

LO:s målsättning känns i min mening både trött och trög. Har vi hittat på ursäkter till att hålla tillbaka kvinnor på arbetsmarknaden i X antal tusen år så borde vi vara smarta nog att totalt utradera dessa skillnader snabbare än så.

Därför blir jag riktigt glad över de satsningar som nu görs i rätt riktning och, trodde jag, många feminister med mig. Eller?

Jag har i skrivande stund gjort lite grundläggande research (googlat) på olika feministiska plattformar och personer som borde jublat över denna rapport. Åtminstone nämnt den.

Men icke.

Istället finner jag texter om hur man inte vill ställa upp på Allas.se senaste hashtaggkampanj #släppsarongen, eller hur jobbigt det är när ditt följarantal slutat öka på Instagram. En feministisk influencer frågar sina följare om bolaget Hemester AB finns, ett bolag som städar, lagar mat och fixar alla måsten för att familjen ska kunna fira en klimatsmart semestern hemma.

Jag vill bara skrika rakt ut: Du letar efter en betjänt, hur i hela h*lvetet kan du inte se det själv?

Det här är också kärnan i problemet som så många försökt adressera. Vi behöver lösningar för den stora massan, inte nya hashtaggkampanjer och fler betjänter för att lindra klimatångest.

Nu kommer säkert någon ha invändningen att jag borde ”backa och lyssna som man”. Eller att “det faktiskt går att bedriva flera feministiska frågor samtidigt”.

LÄS ÄVEN:

Henrik Johansson: Kommuner ska inte låta sig förföras av kändisskap

Men om jag som man ska backa och lyssna måste någon kliva fram och skrika. Skrika åt de som sätter tröga mål för jämställdheten.

Och ja, flera frågor går att driva parallellt med varandra. Men då måste feministiska makthavare åtminstone bemöda sig att nämna förslag som har potential att förändra situationen för tiotusentals, kanske hundratusentals åsidosatta kvinnor.

Till alla er som känner er träffade av min tillspetsade kritik, som tycker att jag förenklar viktiga feministiska frågor. Ni kan välja att avfärda allt jag skrivit med motiveringen: "här kommer ytterligare en man som tycker sig kunna en hel del".

Eller så kan ni avvara en knapp timme för att faktiskt läsa rapporten och därefter fundera på om jag är helt ute och cyklar, eller faktiskt har en poäng.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Henrik Johansson

Annons