Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Helt fel av båda blocken att satsa på fler lärare i skolan

Det är nu ett år sedan som Pisamätningen med uppgifterna om hur dåligt den svenska skolan presterade presenterades. Pisaresultaten förra året visade på en brant utförsbacke för de svenska skolresultaten.

Hur har det blivit så här?

OECD:s skolexperter ombads att på djupet analysera de fallande resultaten och de presenterade sina slutsatser förra veckan.

Även denna analys underkänner det partipolitiska kollektivets politiska prioriteringar i valrörelsen. Sambandet mellan klasstorlekar och hur eleverna presterar uppges enligt OECD vara mycket små.

Ändå låg valrörelsens skolpolitiska fokus på att minska antalet barn per vuxen i klassrummet.

Varför? För att Sifo mätte att när svenskarna vill prioritera i skolan anger 46 procent minskade klasser som första prioritet. Så går taktik före förnuft och forskningsbaserade förslag!

Problemet är att den svenska skolans problem inte är för stora klasser.

Få vågade dock gå emot svenskens känsla av att småskaligheten per automatik skulle borga för kvalitet.

Läroplanen föreskriver att pedagogik och metoder ska vara baserade på forskning och beprövad erfarenhet för att motiveras att användas i undervisningen.

Detsamma borde gälla politiska förslag på skolområdet. Om det vore så skulle resultaten höjas snabbare utan långa omvägar som syftar till att populistiskt mata opinionen med lättsmälta förslag.

OECD gör det inte så lätt. De sågar skolsystemet som sådant och menar att skolans brist på likvärdighet är anmärkningsvärd. Skulden läggs såväl på införandet av skolvalet och kommunaliseringen av skolan.

Ojämlikheten i den svenska skolan är stor. Hur kan detta vara möjligt?

Resurserna finns uppenbarligen. Men de läggs inte på eleverna med störst behov.

Skolans kompensatoriska uppgift finns reglerad i lag – resurserna ska fokuseras där de bäst behövs. Det tillämpas på sina platser i dag, men i praktiken förekommer det endast i begränsad utsträckning.

I dag finns i många fall en klart bristande interaktion mellan lärarnas arbete i undervisningen, rektors ledning och skolmannens styrning.

OECD:s forskare hade själva svårt att förstå var ansvaret för skolan låg: hos lärarna och rektorn, förvaltningen eller politikerna?

För att bättre kunna utkräva ansvar krävs ett förtydligat mandat.

Det decentraliserade utbildningssystemet gör att förutsättningarna för skolbarnens lika rätt och möjligheter försämras.

Det stora flertalet av kommunerna har inte någon tilläggsresurs baserad på socioekonomiska faktorer.

Ersättningssystemet måste uppenbarligen göras om och förstärkas för att Sverige ska uppnå bättre likvärdighet.

Sverige är i dag ett land som tillåter att skillnaderna mellan elevers socioekonomiska bakgrund blir skillnader i skolresultat.

Det är ett svek och dessutom ett allvarligt hot – inte bara mot de barn som är direkt drabbade, utan mot hela samhället.

Pisaundersökningen säger naturligtvis inte allt om tillståndet för svenskt skola. Med raset i densamma bedrövligt.

Därför är det bra att skolminister Gustav Fridolin (MP) nu tillsatt en Skolkommission som har som uppdrag att ta fasta på OECD:s kvalitetssäkrade analys och förlag.