Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stadshistoria för regnklädda

/
  • Harriet Alander leder kulturpromenaden som bland annat går genom Apoteksparken där det finns ett malmblock signerat av kungen.
  • Regndropparna faller oåterkalleligt över den lilla skara kulturflanörer som rustat sig för historievandringen.

Snart börjar säsongen med guidade vandringar i Dalarnas äldsta stad. Men medlemmarna i SPF var extra tidigt ute. Harriet Alander ledde en kulturpromenad redan på tisdagen.

Annons

I nästan 200 år var Hedemora den enda staden i Dalarna. Orten har omnämnts som köpstad redan på 1300-talet, men för att få bli en handelsplats krävdes stadsprivilegier. Det fick Hedemora 1446.

– Tack vare bergshanteringen i skogarna. Ridstigen på Åsen var också det enda sättet att ta sig fram norrut, berättar Harriet Alander.

Det skulle dröja ända till 1642 innan dåvarande storstaden Falun fick samma privilegier som Hedemora.

– För att inte tala om Borlänge. Det blev inte stad förrän 1944, vi har väl inga Borlängebor här va? vill Harriet Alander försäkra sig om.

I Hedemora har Rådhustorget haft stor betydelse, även innan själva rådhuset byggdes.

– Tidigare var det bara små ryggåsstugor med hål i taket för eldstaden, Hedemora var en bondby från början.

Så småningom drabbades staden av två stora bränder som fick katastrofala följder. Den första sägs ha börjat hos skomakaren tidigt den 2 maj 1754. På kvällen hade 90 fastigheter brunnit ner och bara 20 fanns kvar.

Men Hedemora byggdes upp och fick ett modernare, mer fyrkantigt utseende, med raka gator i rutnät.

– 1849 brann det igen. 30 fastigheter förstördes men både rådhuset och apoteket klarade sig, berättar Harriet Alander.

När den eldhärjade staden återskapades för andra gången uppfördes stadshotellet, Perssonska huset med sin järnhandel och Sahlbergska gården kring Rådhustorget.

I den sistnämnda byggnaden där Smörgåsboden huserar i dag, var det bokhandel i ungefär ett sekel.

– När jag gick i realskolan fick man gå till Sahlbergs bokhandel och köpa sina böcker, det var stort när man kom från landet, säger Harriet Alander.

Rådhustorget är också underminerat av källargångar som går under hotellet. Harriet Alander säger att ingen riktigt vet varför. Men förr kunde man gå ner till källarutrymmena för att ta en drink.

Vandringen går vidare till Apoteksparken där apotekaren odlade medicinalväxter. Där står den magnifika eken vars ålder är okänd.

– Ekar och grevar har vi inte norr om Dalälven sägs det, påpekar Harriet Alander.

I parken ligger också malmblocket som kommunen fått i present av Garpenbergs gruva. Bumlingen är signerad av kung Karl-Gustaf XVI som besökte gruvan 1996.

– Åsgatan var, och är väl kanske fortfarande, livsnerven i Hedemora. Jag kan se framför mig Gustav Vasa komma ridande, säger Harriet Alander och blickar upp mot vad som i dag är stadens affärsgata.

Hedemora var också tidigt med att få marknadsprivilegier och Pålsmässomarknaden lockade stora köpmän från Stockholmstrakten. Det sägs att det förekom hazardspel på gästgiveriet och att prostituerade kvinnor hämtades från Danmark. Historier har berättats om välbeställda patroner som tände sina cigarrer med 50-lappar.

Vid Oxtorget, framför nuvarande polisstationen, såldes kreatur när det var marknad.

Harriet Alander pekar på Hökargatans trottoar. Där syns resterna av fotspår som någon målat med vit färg. Stegen leder från socialkontoret till Systembolaget. En humorist har varit i farten, konstaterar hon.

Men nu ska vandringen fortsätta in till Lagmansgården, eftersom vädret är ostadigt och det bara är elva plusgrader ute

Utanför biblioteket har den lila syrenen börjat blomma. Innan det är dags att ta sig inomhus blir det ett litet stopp på Bos-Kalles gård som i dag är byggnadsminne. Harriet Alander minns hur glad hon var över att kastanjen stod kvar när hon återkom till Hedemora på 1990-talet.

Nu är trädet dött tyvärr, men fastighetsägaren Hedemorabostäder har sparat en hög stubbe och satt en sittbänk runtom.

Mer läsning

Annons