Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här är lanthandeln som vägrar att dö

Det är – för att travestera Dan Andersssons Helgdagskväll i timmerkojan – mil efter mil till specialbutiker och moderna köptempel.
Och snart "går frosten tjurig vid grind".
Men i lilla Dalfors står lanthandeln– 97 år gammal och med en årsomsättning på 850 000 kronor – pall för en och annan frostnatt. Nu tar den också sin egen historia till hjälp i kampen för sin och hela bygdens överlevnad.

Annons

Dalfors Lanthandel är på många sätt unik.

Den lever vidare – år på år på år – trots att det egentligen inte är möjligt, åtminstone inte mätt med moderna ekonomiska måttstockar.

År 1981 – för att ta ett exempel ur högen – uppgick omsättningen till blott1,4 miljoner och överskottet till 665 kronor och sex öre.

665 kronor och sex öre!

Dalfors invånare, som sedan början av 1980-talet minskat från 113 till 55. lever nära naturen och är väl medvetna om den naturliga livscykeln; att den livgivande sommaren föds som vår, åldras i höstskepnad och tynar bort under vintern, inbäddad i frostrosor.

Men naturliga cykler gäller inte för deras butik.

Genom den lilla byn gör länsvägarna 296 och 301 gemensam sak och sträckning. Men bilister, även de som håller hastighetsbegränsningen, hinner nätt och jämnt lägga märke till byn innan de passerat den.

Härifrån är det under gynnsamma omständigheter och med lite god vilja ungefär 40 minuters bilfärd till Edsbyn, Falun, Mora, Orsa och Rättvik.

Och fyra timmars bilfärd till Stockholm.

Den är säkert bra, men sedd så här från Dalfors, Mitt i skogen, ligger den kungliga huvudstaden sorgligt avsides.

Hit flyttade Jill Magnusson våren 2014 för att ta över lanthandeln, en rörelse med kooperativa anor från 1919. Hon sa upp sig från sitt jobb vid Axfood och flyttade mot strömmen, från staden till landsbygden och Dalfors – Rättviks och Dalarnas sista utpost mot Hälsingland.

Nu går hon till jobbet på en dryg minut.

– I Stockholm tog det mig mellan två och tre timmar per dag att arbetspendla per bil, berättar hon.

Hon har flyttat hem till den gård som hennes farfar och farmor byggde 1919, alltså samma år som lanthandeln byggdes. Handelsfastigheten brann visserligen ner 20 år senare, men Dalforsborna byggde naturligtvis upp den igen

Eftersom hennes farfar var byggmästare och engagerad i den lokala konsumentföreningen slöt hon på sätt och vis en cirkel när hon flyttade hem och tog över handeln efter Margareta Häll.

– Jag älskar den här byn, de här skogarna, människorna och gemenskapen, säger hon och utelämnar – eftersom det är självklart – invånarnas framtidstro, beslutsamhet och omtanke.

Nu vill hon bygga lanthandelns framtid genom en återblick, en blandning av gammalt och nytt – eller förhållandevis nytt. En liten del av den kulturskatt som finns i den stora fastighetens rymliga lagerutrymmen har dammats av och flyttats in i butiken, exempelvis:

Bänkskivor i italiensk marmor.

En gammal klassisk varukärra.

Gamla vågar och vikter.

En gammal och konstnärligt utformad kassaapparat.

Dessutom har hon plockat in föremål från sin farbror Oskars bageri och fått gamla föremål, bland annat ett gammalt brödskåp och en disk med lådor, som ortsbor köpt när konsumentföreningen moderniserat och auktionerat ut inredning.

I butiken samsas antikviteterna, de historiska föremålen, med dagens varuutbud och kundvagnar och varukorgar.

Närmare bestämt två kundvagnar och sju varukorgar. Det räcker – det är sällan några större "kundhopar" eller längre köer i Dalfors Lanthandel.

Jill Magnusson skulle vilja bredda verksamheten, som idag utgörs av en handel, ett embryo till ett lanthandelsmuseum och en kaféhörna, med bland annat en utbyggd museidel, en matservering, ett större sommarkafé i det utrymme som en gång var post och bibliotek och en vacker trädgård vid den intilliggande forsen.

Om hon orkar och hinner...

Men det är bättre att ha höga målsättningar än inga målsättningar alls.

Tyvärr har myndigheterna hittills varit njugga när hon sökt bidrag, bland annat särskilt driftstöd till dagligvarubutiker i sårbara och utsatta lägen.

– Dalfors läge är tydligen alltför sårbart och utsatt och vår omsättning alldeles för låg, säger hon med antydan till ett leende.

Men ge upp?

Inte om man som Jill Magnusson och Dalforsborna trivs och tror på landsbygden, hoppas på att urbaniseringstrenden ska vända och med älskar lugnet och den relativa tystnaden.

Det gör också Imogen Schneider, som för tiotalet år sedan flyttade från Tyskland till Dalfors och som nu hjälper Jill att "expedita" i lanthandeln.

Hon är nöjd med en vardagstillvaro där trafikbuller överröstas av suset i moarnas granar och hedarnas tallar, av bruset från forsande vatten, av löven stilla samtal i igenväxta slogmarker och av skvalpet från Amungens vågor mot Dalforsstranden.

En del av lanthandelns kunder kommer för övrigt över Amungen, sommar som vinter.

Här, i en lagom modern oas i skogen, finns allt man rimligtvis kan behöva.

Sedan må det vara hur långt som helst mellan specialbutiker och moderna köptempel.

Och frosten, den får tjura vid grinden bäst den vill.