Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han vill bekämpa cancer

Christian Arebratt är 17 år och har under lång tid arbetat med ett välgörenhetsprojekt han kallar Döda cancer.

Annons

Den 8 november bjuder han in till Arenan i Falun där han tänker berätta sin historia och försöka samla in pengar för att bekämpa sjukdomen.

– Bakgrunden är att min syster drabbades av leukemi 2007. Under den perioden blev det mycket fokus på sjukdomen och på henne och min reaktion blev att jag grävde ned mig i skolan. För mig slog bomben ned först efter två år då jag började må jättedåligt.

– Sedan har jag känt att jag vill göra något för att hjälpa andra i samma situation. Att inte göra något alls hjälper ingen, inte ens dig själv, och jag tänker att det är viktigt att få ut ett budskap. Nu kommer både jag och min syster att berätta våra historier och sedan blir det musik under kvällen då Me the tiger kommer att spela.

Han berättar att han arbetat med projektet på sin fritid under omkring ett år. Att han fått ekonomiskt stöd från Region Dalarna för att täcka kostnader och att han hoppas på åtminstone 150 besökare under kvällen. Inträdet är frivilligt och går direkt till Barncancerfonden.

– Man tar skada av sjukdomen också som anhörig. Vi är tvillingar och har alltid hängt ihop. Alltid gjort allt tillsammans. Att sedan bara se hur ens syster faller ned utan att man kan göra något åt det. Det är så jävligt. Det enda man kan göra är att vänta.

Hans syster är friskförklarad sedan sommaren 2010 men går fortfarande på regelbundna kontroller.

Christian Arebratt säger att han vill berätta för att kunna hjälpa andra, och att han mår bra i dag.

– Det tog ett tag innan jag blev bättre och man måste acceptera att man mår dåligt för att kunna må bra igen. Det är viktigt att kunna be om hjälp och våga ta emot hjälp då någon erbjuder det. Jag grävde ned mig i skolan och trodde att det var det jag behövde, men i slutet av nian mådde jag jättedåligt.

Är du en annan person i dag?

– Jag och min syster har pratat om det där. Att många som gått igenom det här pratar om att de ser alla färger klarare och att allt är så jävla underbart. Men det tycker inte vi. Det är samma liv man går tillbaka till. Jag har hört folk säga att det är gåva att de blivit sjuka, men det är det inte. Det är ett helvete.

– Jag är ingen annan person i dag. Kanske lite klokare. Jag blev tvungen att mogna snabbt.

Han säger att han var lyckligt lottad som hade bra klassföreståndare i högstadiet, att de förstod hans situation. Eftersom han grävde ned sig så mycket i skolan sköt också betygen i höjden, medan han själv mådde allt sämre.

– Det var väl en positiv konsekvens. Sedan när jag började gymnasiet så stod det för något nytt. Min syster hade friskförklarats under sommaren och det kändes som man kunde kasta mycket av det gamla bakom sig.

Finns det något man kan säga till andra i samma situation?

– Jag vill inte säga något klyschigt, men att våga be om hjälp. Man behöver det. Man kommer inte ur något sådant här på egen hand. Och att våga ta emot hjälp, inte vara rädd för att känna sig liten.