Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Boström: Våldsamma motdemonstrationer är en del av extremisternas strategi

Annons

Motdemonstrationer omfattas i Sverige av demonstrationsfriheten. Även om det i teorin krävs tillstånd för att anordna en demonstration, upplöser inte polisen de oftast olagliga motdemonstrationerna om det inte finns fara för andra lagbrott.

En motdemonstration går i praktiken ut på att störa ut huvuddemonstrationen. Detta har länge varit en taktik reserverad för den yttersta vänstern. Genom att skandera slagord, skramla med föremål eller spela på instrument kan man effektivt tysta en talare man ogillar.

Extremvänstern använde under förra valrörelsen denna taktik mot Sverigedemokraterna. Men framförallt har den riktat in sig mot att störa ut nazister och andra extremhögergrupper. Då har det ofta kommit till sammanstötningar. Både yttervänstern och ytterhögern använder sig av våld.

De vänsterextrema har länge vetat att det genererar bättre mediebevakning och har gärna velat provocera fram konfrontation. På senare tid har extremhögern tagit över vänsterns taktik. Det som hände på Mynttorget i Stockholm när ett dussin aktivister från Nordisk Ungdom skanderade slagord, och kastade in en bengal mot de afghanska asylsökande som protesterade där, var direkt hämtat ur extremvänsterns strategibok.

Det kan tyckas paradoxalt. Extremhögern kan knappast räkna med någon medierapportering i dess favör. Men det är heller inte syftet. Snarare tvärtom. Nordisk Ungdom filmade själva vad som hände. Dokumentationen är huvudpoängen. Man vill ge bilden av att den normala medierapporteringen är ensidig genom att först provocera sina motståndare och sedan filma när de går till motangrepp. På så sätt når man den eftertraktade offerrollen och bekräftar bilden av att den etablerade journalistiken inte är att lita på.

De etablerade medierna har inte längre monopol på verklighetsbeskrivningen. Därav den intensiva kampen om hur denna ska se ut. Självfallet finns också motivet att nå ut till nya anhängare och göra reklam för sitt varumärke. För en så ytterst marginell grupp som Nordisk Ungdom är det ovärderligt att omnämnas. De behöver bara övertyga en hundradel av läsarna för att nå framgång.

Slutsatsen är inte att journalister bör sluta rapportera om sådana provokationer. Däremot är det ännu viktigare att rapportera professionellt. Varje avsteg från neutralitet, varje tillspetsning, undanhållande av helheten spelar politiska aktörer i händerna. Inte sällan de man minst av allt vill gynna.

Från lagstiftningssynpunkt bör även frågan resas om vi inte har en för tillåtande syn på motdemonstrationer i Sverige. Det är väldigt svårt att se hur de gynnar yttrandefriheten. Snarare utgör de en de facto inskränkning i den. I ett allt mer polariserat samhällsklimat kommer motdemonstrationer att förstärka extremism och våldstendenser. Det är knappast vad Sverige behöver.