Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Ericsson: Regeringen bör ta materialfrågan inom sjukvården på större allvar

Artikel 28 av 28
Stabsläge för sjukvården i Dalarna 2019
Visa alla artiklar

Annons

I början av hösten drabbades svensk sjukvård av ännu en kris. Ja, ett haveri skulle man till och med kunna beskriva det hela som.

Fem av landets 21 regioner (tidigare landsting), däribland Dalarna, stod efter ett leverantörsbyte utan grundläggande sjukvårdsmateriel.

Snabbt därefter kom de första rapporterna om att operationer tvingades ställas in. Totalt rör det sig om över 500 operationer som har ställts in runt om i dessa fem regioner.

Det var visserligen planerade kirurgiska ingrepp och andra åtgärder som ställdes in; mer akuta operationer kunde fortfarande genomföras. Men det var ändå en allvarlig kris och för den enskilda individen var det naturligtvis extremt olyckligt.

Men vad hade hänt om det inte var plasthandskar och andra förbrukningsartiklar som var slut i hyllorna, utan läkemedel? Eller om det varit ett större avbrott på grund av snöstorm, skogsbränder eller en säkerhetspolitisk kris? Det törs man knappt tänka på.

Beredskapen är uppenbart för dålig. Riksdagsledamoten Anders W Jonsson (C) ställde häromveckan socialminister Lena Hallengren (S) mot väggen i riksdagen.

I en interpellation lyfter Jonsson de larm som kommit från flera håll om sjukvårdsmateriels- och läkemedelsförsörjningen.

Socialstyrelsens (bevakningsansvarig myndighet) risk- och sårbarhetsanalyser visar att lagerhållningen av sjukvårdsmateriel och läkemedel på apotek, sjukhus och grossister inte är tillfredsställande.

Det är en analys som även Försvarsberedningen delar, men den lyfter samtidigt att staten måste ta ett större ansvar.

Och i Riksrevisionens granskning framkommer också stora brister i det nationella ansvaret. Där framgår det att Socialstyrelsen har svårt att fullföra sin roll på grund av ett otydligt uppdrag och mandat. Det finns ingen målbild för krisberedskapen och ansvaret mellan staten och regionerna är otydlig.

I interpellationsdebatten menade socialministern att W Jonssons kritik inte var riktigt rättvis och tog i debatten upp Alliansregeringens omreglering av apoteksmarknaden från 2009.

Det var alltså över tio år sedan – det har gått tre mandatperioder. Det var ett försök att plocka billiga poänger på en viktig och uppskattad valfrihets- och tillgänglighetsreform, som inte heller har något med beredskapsfrågan att göra.

Det saknas ett samlat grepp. Regeringen verkar än en gång ha svårt att gå från ord till handling.

Den här gången var det en slump att just dessa fem regioner drabbades av sjukhuskrisen. Nästa kris kan vara ännu värre och drabba ännu fler. Det får inte hända, regeringen måste garantera sjukvårdsmateriels- och läkemedelsförsörjningen.