Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gustav Ericsson: Deppa inte om du inte kommer in på utbildningen i dag - du får fler chanser i livet

Annons

Under torsdagen får de som sökt utbildning till hösten antagningsbesked med svarskrav. Har du precis fått ett mejl med ett positivt besked? Stort grattis!

Blev det inte som du hade tänkt? Bryt ihop och kom igen. Det har jag gjort. Många gånger.

I toppen på listan över de jobbigaste frågorna som ställdes under min gymnasietid återfanns ständigt:

”Hur går det med körkortet?” och ”Vad ska du plugga efter gymnasiet?”.

Att ta körkort eller som sjutton- artonåring försöka planera sin framtid utan inblandning från nyfikna vuxna förståsigpåare, det kunde man glömma.

Lärare, släktingar, bekanta och bekantas bekanta ville alla alltid höra vilka storslagna planer som låg i vår ljusnande framtid.

Var man för långsam med att svara så hade de förberett en rad olika, mer eller mindre relevanta, förslag som de menade var stabila och skulle ge rejäla jobb.

Det gjordes så klart med både omtanke och välvilja. Men låt en ungdom andas.

Jag gick ekonomiprogrammet på gymnasiet och det enda jag visste då var att jag inte ville studera vidare inom ekonomi. Gymnasielärare hade jag fått berättat för mig var ett rejält jobb, så jag sökte ämneslärarprogrammet, blev antagen men glömde att svara.

Därefter kände jag helt plötsligt att ekonomisk historia verkade roligt, speciellt i Uppsala. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle med det till. Jag ansökte, blev antagen och hoppade av efter en dag.

Så kom valet 2014, och eftersom hela min vakna tid kretsade kring politik slapp jag som tur var (beroende på hur man ser det) tänka på vad jag ville plugga under två-tre år.

Jag lämnade min roll som oppositionsråd och ville bli jurist, sökte men blev reservplacerad. Då läste jag in flera ämnen för att kunna söka till läkare, men gav upp efter vägen. Sökte företagsekonomiska programmet, mest för att kunna bli antagen och tacka nej. Sökte jurist igen och blev antagen, men valde att inte gå på uppropet.

Nu sitter jag här. Vid ett tangentbord och trivs som aldrig förr.

Antal högskolepoäng säger inte vem du är som människa eller visar hur klok du är. Några av de klokaste personer jag känner har inte ett enda. Jag har det inte heller. Att inte ha något högskolepoäng är inte skamligt.

På samma sätt är det inte skamligt att inte veta vad du vill bli när du blir stor.

I mars anmälde jag mig till en distanskurs i litteraturvetenskap. Så i dag kommer jag ännu en gång, tillsammans med tusentals andra, att uppdatera min mejlkorg ohälsosamt ofta i jakt på antagningsbeskedet.

Vad jag ska göra om jag blir antagen? Det vet jag fortfarande inte.

Det enda jag vet är att än klappar hjärtat med friska slag.

Anmäl text- och faktafel

Annons